80-talshits.se – startsida
Startida - Om 80-talshits.se
Intro - Om 80-talshits.se
1980
1981
1982
1983
1984
1985
1986
1987
1987
1989
Fler topplistor på 80-talshits.se
Arkiv

Skivaktuella artister från 80-talet – recensioner

2014-02-07 | 2017-03-24

Många artister som slog igenom på 80-talet är åter högaktuella!

Depeche Mode
NU:
"Spirit" (2017)
DÅ:
"Construction time again" (1983)
Depeche Mode: Spirit Depeche Mode: Construction time again

"Spirit" är något av en flashback till 1983, året då Depeche Mode släppte "Construction time again" och i mycket fann sig själva. Med nytillträdde Alan Wilders inflytande fick detta tredje album en hårdare och mörkare ljudbild, samtidigt som texterna fick ett nytt politiskt innehåll. Gahan och Gore sjöng om the grabbing hands that grab all they can, taking from the greedy, giving to the needy, och om behovet av en universal revolution.

Where’s the revolution? skanderar nu trion på nya singeln, liksom ett eko snart 35 år senare. Vi som håller "Construction time again" högt får en kick av hur "Poorman" återanvänder retoriken från "Everything counts" (Corporations keeping everything they make), samtidigt som den bär tydligt melodiskt släktskap med ”Pipeline”. Den politiska udden har 2017 fått ett nytt lager svärta och ett nytt konfrontativt drag. "Spirit" inleds med "Going backwards", en magnifik och nattsvart dystopi om en mänsklighet renons på känslor. "The worst crime" och slagfärdiga "Scum" bygger vidare på misantropin. Avslutande klagovisan ”Fail” fungerar som konklusion.

För oss som var lite tveksamma till synth-bluesen och soulinfluenserna på 2013 års ”Delta machine” så är ”Spirit” glädjande nog mer av traditionell Depeche Mode. Låtmaterialet kan inte riktigt mäta sig med varken ”Delta machine” eller ”Playing the angel” (2005), men "Spirit" står sig ändå väl bland albumen post-Songs of faith and devotion. Styrkan ligger främst i den tematiskt sammanhållna helheten och det faktum att Depeche Mode anno 2017 faktiskt lyckas vara angelägna.

Första gången Depeche Mode besökte Sverige var i mars 1982. De spelade då på Ritz vid Medborgarplatsen i Stockholm. Två dagar senare spelade de även live i SVT:s Måndagsbörsen. Vid den här tiden hade de släppt debutalbumet "Speak & Spell", Vince Clarke hade lämnat bandet och ersatts av Alan Wilder, och fjärde singeln "See you" började klättra på listorna. Andra albumet "A broken frame" släpptes i september samma år, och i november återvände de till Stockholm, dels för att medverka i SVT:s Casablanca (24 november), dels för en spelning på Draken vid Fridhemsplan (25 november).

Under 80-talet spelade Depeche Mode sammanlagt tio gånger i Sverige. Störst var de åren ’86-’88 i samband med albumen "Black celebration" och "Music for the masses". Under dessa år spelade de på Scandinavium i Göteborg och Johanneshovs isstadion i Stockholm.

Under hela 80-talet var Depeche Mode också frekventa besökare dels på Sverigetopplistan, dels på Trackslistan. Högsta placeringen på albumlistan nådde "Music for the masses" med en fjärde plats. "Shake the disease" (1985) och "Strangelove" (1987) gick bäst på singeltoppen (båda med en femteplats som bäst). Sammanlagt hade de 15 singlar på Sverigetoppen. 12 singlar låg på Trackslistan. Bäst gick "Master and servant" som låg etta i oktober 1984.

 
 
Peter LeMarc
NU:
"Den tunna tråden" (2016)
DÅ:
"Peter LeMarc" (1987)
Peter LeMarc: Den tunna tråden Peter LeMarc: Peter LeMarc (album 1987)

Förhandssnacket till "Den tunna tråden" har kretsat dels kring den sjukdomstid LeMarc och hans fru gått igenom, dels kring hur LeMarc i början av året återfick skaparlusten via Bowies "Blackstar". Det bångstyriga och otidsenliga i Bowies sista album fick LeMarc att hitta tillbaka till det orädda låtskrivandet, friheten att skapa utan tanke på hits eller mottagande.

Med dessa ingångsvärden har man snarast emotsett ett dystert och svårtillgängligt album. I den bemärkelsen överraskar "Den tunna tråden" genom att vara både lättlyssnat och om inte direkt upplyftande, så i alla fall värmande och trösterikt. Det börjar dock i mörker. Och det låter mer Dylan än Bowie. Den inledande mäktiga livskrönikan "Osynligt bläck" – med en melodi snarlik Dylans "Things have changed" – och det därpå följande hjärtskärande titelspåret, tycks båda framsjungna ur ett dödens väntrum. Redan i tredje spåret "Söndag över hela världen" skiftar dock stämningen. Ett ödesmättat D-moll i versen övergår i ett skinande vackert D-dur i refrängen. Härifrån sker en långsam förskjutning från den ångestridna inledningen till de försonande kärleksförklaringarna som avslutar albumet – "Något närmare än nära" och "Ängel av gem". Arrangemangen signerade Leif Jordansson följer och förstärker galant de olika sinnesstämningarna.

Det personliga och självutlämnande har alltid varit LeMarcs styrka. På "Den tunna tråden" – vilket också det hudnära omslaget indikerar – har LeMarc vågat ställa sig lika naken och oförställd som när han slog igenom med sitt självbetitlade album från 1987. Och på samma sätt som då har han lyckats göra det privata allmänmänskligt. "Den tunna tråden" är en ny milstolpe i LeMarcs karriär. Hoppas det inte blir den sista.     

1987 stod Peter LeMarc praktiskt taget vid ruinens brant, både som artist och privatperson. Inget av de fyra album som han dittills gett ut hade haft någon framgång. Den artistdröm han närt och jobbat på under hela 80-talet hade krossats. Han saknade utbildning och jobb och äktenskapet knakade i fogarna. Tony Thorén (till vardags basist i Eldkvarn) som producerat de två föregående albumen, lyckades på nåder få loss tre veckors studiotid hos skivbolaget MNW. LeMarc fick därmed en sista chans att lyckas.

Till det nya albumet skrev LeMarc sånger med övertygelsen om att de skulle bli hans sista. Det förlöste honom som låtskrivare. Sångerna fick en ny angelägnare och mer personlig ton och melodierna var starkare än något han presterat tidigare. Resultatet – en självbetitlad och självutlämnande LP (sedermera även kallat Det vita albumet) – blev LeMarcs senkomna och efterlängtade genombrott, och manifesterade honom som en ny stor svensk rockpoet. Albumet sålde guld och nådde en sjätteplats på Sverigetopplistan. LeMarc vann 1988 års Grammis i kategorin manliga pop/rockarist, och med singeln "Håll om mej!" fick han sin första hit.

1988 medverkade LeMarc på Eldkvarns Cirkus Broadway-turné och i augusti samma år släpptes albumet "Närmare gränsen". Också det sålde guld och nådde som bäst en tredjeplats på svenska albumlistan. Med singeln "Sång för april" fick han detta år även sin första placering på Svensktoppen. Under de kommande åren etablerade han sig som en av de mest framgångsrika svenska artisterna, inte minst blev han en alltmer rutinerad och populär live-artist.

 
 
Metallica
NU:
"Hardwired... to self-destruct" (2016)
DÅ:
"...And justice for all" (1988)
Metallica: Hardwired... to self-destruct Metallica: ...And justice for all

We're so fucked. Shit outta luck. Hardwired to self-destruct. En apokalyptisk härdsmälta av terror, paranoia och skräck inleder Metallicas nya album. "Hardwired" ska ha skrivits sist av låtarna till albumet, men då den tematiskt blev en sammanfattning av albumet som helhet, valdes den som både inlednings- och titelspår. Insanity, madness, horror. Det är visserligen inga nya begrepp i Metallicas värld, men denna gång tycks de extra frekventa, och det är längesedan James Hetfields trashmetal-lyrik lät så furiös och olycksbådande. Och så här i slutet av 2016 – ett år med eskalerande terrorparanoia, flyktingkris och chockartat tronskifte i USA – känns den mer aktuell och träffsäker än på länge.

Det är snart tio år sedan Metallica med Rick Rubins hjälp tog sig tillbaka till sina musikaliska rötter med albumet "Death Magnetic". "Hardwired...to self-destruct" fortsätter på detta återupptäckande och återuppväckande spår. Men medan riff- och gitarrsolo-baserade "Death Magnetic" var Kirk Hammetts album, så står Hetfields texter och inte minst Lars Ulrichs trummor i centrum på nya albumet.

Även om det finns spår som är extra starka – hit hör bland andra "Atlas, Rise!" och "Moth in flame" – så är detta framför allt ett grandiost dubbelalbum där helheten är viktigare än delarna. Från inledande "Hardwired" – där Ulrichs galopperande trummor dundrar in likt apokalypsens ryttare – till den vildsint dystopiska avslutningen "Spit out the bone" – med trummor som maskingevärssalvor – är det både ljud- och textmässigt konsekvent. Ett 75 minuter långt inferno är absolut i mastigaste laget, och nog hade albumet vunnit på att trimmas ner en aning. Men småskalighet har aldrig varit Metallicas melodi – de är bäst i episkt och bombastiskt format, och "Hardwired... to self-destruct" är till och från lika omskakande som deras storverk från 80-talet.

Under första delen av 80-talet förgrenade sig hårdrocken i en rad olika subgenrer. Samtidigt som den mjukare och mer polerade glam- och pudelrocken växte fram, utvecklades också en hårdare form av heavy metal. "Kill 'em all" släpptes sommaren 1983. Det är inte bara Metallicas debutalbum, det räknas också som födelsen för den mer aggressiva subgenren trash metal. Efter Metallica debuterade bland annat Slayer och Anthrax i samma anda. "Kill 'em all" gavs ut på nystartade inde-bolaget Megaforce Records, och även om albumet idag ses som en milstolpe så var det inledningsvis en angelägenhet främst i underground-kretsar. Uppföljaren "Ride the lightning" (1984) var både mer varierad och mer lättillgänglig, och det nådde också en större publik. Som ett av banden på den årliga hårdrockfestivalen Monsters of Rock 1985 ökade Metallicas popularitet ytterligare.

"Master of puppets" – Metallicas kanske mest hyllade verk – släpptes 1986 och blev bandets definitiva genombrott. På den efterföljande turnén spelade Metallica i Sverige – på Olympen i Lund och i Solnahallen. På väg från Stockholm till Köpenhamn efter den andra konserten välte turnébussen. I olyckan omkom bandets basist Cliff Burton. Metallicas framtid tedde sig plötsligt osäker, men den kvarvarande trion (James Hetfield, Lars Ulrich och Kirk Hammett) reste sig på ett remarkabelt sätt ur tragedin. Burton ersattes av Jason Newsted, turnén avslutades våren 1987, och arbetet med ett nytt album inleddes.

Metallicas sista 80-talsalbum "...And justice for all" (1988) befäste dem som ett av de största hårdrockbanden. Albumet var deras mest ambitiösa, komplexa och mest politiskt färgade, och blev också deras dittills bäst säljande med en sjätteplats på Billboardlistan. Det blev också bandets största 80-talsframgång på Sverigetopplistan med en femteplats som högsta placering.

 
 
Nisse Hellberg
NU:
"Vägen västerut" (2016)
DÅ:
"Teknikens under" Wilmer X (1988)
Nisse Hellberg: Vägen västerut Wilmer X: Teknikens under

Det är inte det outtröttliga grävandet i den amerikanska roots musiken, och inte ens det med tiden alltmer drivna och stilsäkra hantverket som gör Nisse Hellberg unik. I vurmen och fingertoppskänslan för den amerikanska sångtraditionen har Hellberg många svenska jämlikar. Nej, det som gör att han sticker ut är att han fortsätter sjunga på svenska. Med "Vägen västerut", Hellbergs första countryalbum, blir detta tydligare än någonsin.

Country på svenska är en underutvecklad genre, kanske mest förknippad med Mats Rådberg och Hasse Andersson, i bästa fall Kikki Danielsson. "Vägen västerut" ger genren en ordentlig statushöjning. Musikaliskt känns Hellberg lika hemtam med steelguitar och fiddle som med blues-tolvor och rockabilly-röj. Stil- och kompositionsmässigt är det med andra ord lika stabilt som vanligt. Det är istället med texterna som Hellberg tar ytterligare ett kliv framåt med detta album. Mestadels rör han sig inom välkänd countrydramaturgi med otrohet, brustna hjärtan och tårar i whiskeyglaset som grundteman. "Farväl lev och lär" och "Under ett bord av glas" är lysande exempel på traditionellt countryberättande – på skånska. Lika ofta väljer dock Hellberg teman som är genren främmande. "Träden växer till himlen" är en hyllning till en hemstad, i "Vi är värda bättre" ger han hela mänskligheten en klapp på axeln(!) och i "Kvarter 5a Plats 0-61" söker en man svaret på en livsgåta vid sin avlidne grannes gravsten. Även om allt inte fungerar lika bra så är det dessa mer vågade berättarmässiga utflykter som gör "Vägen västerut" till verkligt unik lyssning.

I början av 80-talet när new wave och synth-pop slog igenom var de rockande malmöiterna i Wilmer X snarast en anakronism. När Sverigetopplistan dominerades av Noice, Gyllene Tider, Tomas Ledin och Bert Karlssons schlagerfabrik i Skara, spelade Wilmer X högoktanig och traditionstyngd rock n' roll till synes opåverkade av tidens musikaliska anda.

Det tog också närmare tio år och lika många album innan det kommersiella genombrottet kom med singeln och albumet "Teknikens under". Innan dess hade bandet turnerat flitigt på landets rockklubbar och samtidigt nått konstnärliga höjdpunkter med det kompromisslösa och tungt gitarrdrivna albumet "Under hot" ('85), och det efterföljande garagerock-röjande live-albumet "...V-I-L-D" ('86).

1987 bytte bandet både skivbolag och producent. MNW byttes till EMI och tidigare producenten Tomas Gabrielsson ersattes av Kjell Andersson och Dan Sundquist. Med ett knippe skarpa låtar och med en mer polerad och radiovänlig ljudbild blev "Teknikens under" en efterlängtad fösäljningsframgång. Bandet nådde sin dittills högsta placering på Sverigetoppen och bereddes plats i både TV och i Folkparkerna. Som bandets sista album på 80-talet släpptes den likaledes framgångsrika "Klubb Bongo" (1989).

 
 
Sting
NU:
"57th & 9th" (2016)
DÅ:
"The dream of the blue turtles" (1985)
Sting: 57th & 9th Sting: The dream of the blue turtles

Närmare 40 år in i karriären väljer Sting ett rockigare sound. I alla fall på första halvan av nya "57th & 9th". Det låter traditionellt och dessvärre rätt stelbent, vilket må vara hänt. Inte ens av en gammal ekvilibrist som Sting kan man väl alltid förvänta sig eller kräva formmässig experimentlusta. Värre – och mer förvånande – är att innehållet är tämligen opretentiöst. Sting klär inget vidare i det ytliga och lättsinniga. Riktigt illa blir det när han gör testosteronstinn highwayromantik ("Petrol head").

Nej, världsförbättrarkostymen passar fortfarande bäst, och andra halvan av albumet är tack och lov av mer kontemplerande och budskapsdriven karaktär. I "One fine day" kommenteras klimathotet, och "Inshallah" är en drabbande bön ur flyktingkrisens mörker. Här är Sting i sitt rätta element, och tillsammans med de finstämda och självreflekterande "Heading south on The great north road" och "If you can't love me" utgör dessa spår behållningen på ett tråkigt nog mediokert album.

Med The Police var Sting med och formade den brittiska New wave-rörelsen. Deras blandning av progrock, reggae och jazz rönte stora framgångar i skiftet mellan 70- och 80-tal. Det stora internationella genombrottet kom 1983 med det som skulle bli deras sista album. "Synchronicity" föregicks av singeln "Every breath you take" som blev en omedelbar hit med förstaplacering i både hemlandet och i USA. Albumet blev lika framgångsrikt. Efter Synchronicity-turnén som avslutades i mars 1984 gick bandmedlemmarna skilda vägar.

I juni 1985 släppte Sting sin solodebut "The dream of the blue turtles". Musikaliskt fortsatte Sting liksom under Police-tiden att blanda friskt bland genrer. Textmässigt blev han som soloartist dock mer politisk. Debuten behandlade bland annat gruvarbetarstrejk ("We work the black seam") och kalla krigets kapprustning ("Russians"). Albumet nådde topp 5-placering i såväl Storbritannien som i USA och Sverige. Av albumets sex singlar gick "Russians" bäst i Sverige med en förstaplats på Trackslistan i februari '86.

Uppföljande albumet "...Nothing like the sun" (1987) blev också det en internationell storsäljare, om än inte lika hit-fyllt. På Sverigetoppen nådde det som bäst en sjundeplats.

 
 
Bon Jovi
NU:
"This house is not for sale" (2016)
DÅ:
"Slippery when wet" (1986)
Bon Jovi: This house is not for sale Bon Jovi: Slippery when wet

Det är lätt att stämma in i kören av tyckare som menar att Bon Jovi var bättre förr. Och med förr menas förstås 80-talet, eller i alla fall tiden före "It's my life" då bandet definitivt amputerade sina heavy metal-rötter. Tycker man så kommer man inte att hurra för senaste Bon Jovi-släppet heller. "This house is not for sale" följer samma mall som Bon Jovi använt det senaste decenniet – det är präktig, mäktig och föga originell arenarock. Det faktum att Richie Sambora har lämnat bandet lämnar inga märkbara spår i låtar eller ljudbild. Det blir allt tydligare att det är Bon Jovi själv och producent John Shanks som varit bandets hjärta och hjärna sedan "Have a nice day" (2005). Det blir också tydligt att "Lost highway" från 2007 var ett tillfälligt sidospår med sitt countryinfluerade sound.

"This house is not for sale" har tematiskt mindre av de filantropiskt-politiska dragen från de två föregående albumen. I övrigt inget nytt alltså. Med det också sagt att Bon Jovi med största sannolikhet släppt en ny storsäljare. De tre senaste albumen har alla gått direkt upp i topp på Billboard 200, och trogna Bon Jovi-fans (och de är många världen över) lär inte bli besvikna denna gången heller. Första halvan av albumet radar upp en serie dundrande rockrökare där titelspåret, "Knockout" och "Roller coaster" har särskilt effektiva hejaklacksrefränger. Insprängt i det inledande kompakta rockmullret finns "Labor of love", albumets mest överraskande och mest innerliga stund som i sin lågmälda glöd har stråk av Springsteen-ballad över sig. Albumet avslutas med "Come on up to our house", en powerballad som Bon Jovi kan skriva i sömnen, långt ifrån hans bästa, men inte heller den skäms för sig.

Ja, Bon Jovi var bättre förr, men det durkdrivna låtmakeriet kan ingen ta ifrån dem. Och ett band som radar upp album-ettor i USA kan inte avfärdas som föredettingar.

1984 befinner sig hårdrocken i förvandling. En rad nya band har debuterat och genren har fått en mängd nya uttryck. Det är nu heavy metal-riffen börjar blandas med syntharrangemang och en ny crossover-trend får genomslag på topplistorna. Van Halen stöper om sitt sound och får en megahit med "Jump". Kiss ändrar artistisk image, slopar sminket och får en kommersiell nytändning med "Heaven's on fire". 1984 albumdebuterar även Bon Jovi. Den självbetitlade debuten är influerad av 70-talsmetal men bär också spår av den framväxande mer polerade 80-talshårdrocken. Öppningsspåret "Runaway" med sitt smittande keyboardriff blir en smärre hit i USA.

Tillsammans med Europe blir Bon Jovi några år senare ett av de mest framgångsrika banden inom den hårfagra mjuk-hårdrocken som blir stor under senare delen av 80-talet. Hösten 1986 erövrar Europe världen med "The final countdown". Samtidigt släpper Bon Jovi sitt tredje album "Slippery when wet". Det går snabbt upp i topp på Billboardlistan där det stannar i 8 veckor. Albumet når förstaplatsen i ytterligare 7 länder. En av nycklarna till framgången är Desmond Child, den hit-säkre låtskrivaren och producenten som under 80-talet även injicerar nytt liv i såväl Kiss som Aerosmith och Alice Cooper. "You give love a bad name" och uppföljaren "Livin’ on a prayer" har båda Child som medkompositör, och båda blir Billboard-ettor. På Sverigetoppen går "Livin' on a prayer" bäst med en andraplats i januari 1987. Innan dess passerar Slippery when wet-turnén Johanneshov i december ’86.

Två år senare följer Bon Jovi upp succén med lika framgångsrika "New Jersey" som innehåller en rad hits, bl a "Bad medicine" och "Born to be my baby". Också "New Jersey" intar förstaplatsen i ett flertal länder inklusive USA och Sverige. New Jersey Syndicate-turnén innebär fyra nya Bon Jovi-spelningar i Sverige.    

 
 
Madness
NU:
"Can't touch us now" (2016)
DÅ:
"The Rise & Fall" (1982)
Madness: Can' touch us now Madness: The Rise & Fall

I en lång karriär med toppar och dalar har det mesta pekat uppåt för Madness de senaste åren. I och med comeback-albumet "The liberty of Norton Folgate" (2009) och efterföljande "Oui Oui Si Si Ja Ja Da Da" (2012) är de åter aktuella på hemlandets 10-i-topplista. Uppbrott och återförening tycks vara en del av bandets DNA, och till nya albumet "Can't touch us now" har de (tillfälligt?) förlorat två gamla vapendragare: dels producenten Alan Winstanley, dels bandmedlemmen Chas Smash (Cathal Smyth) som startat en solokarriär. Clive Langer – den andra halvan av bandets klassiska producentduo – håller dock fortfarande i taktpinnen, och även om de i Smyths frånvaro förlorat en låtskrivare, så är Madness mer än något annat sig lika.

Låtmaterialet på "Can't touch us now" når inte riktigt upp till föregångarnas jämnare kvalitet, men här finns tillräckligt för att få Madness-fans att dra på smilbanden. Särskilt underhållande är texterna som flödar av mustigt historieberättande och färgstarkt persongalleri: Mr. Apples med sitt skenheliga dubbelliv; den beväpnade prästen Herbert; den spelberoende tiggerskan Pam the Hawk; en änglalik Amy Winehouse i stilettklackar osv. Stilmässigt är det karakteristiskt spretigt, de obligatoriska ska-takterna varvas med såväl soul som funk och yster pianobaserad pop. Madness lever visserligen en del på gamla meriter, men de vägrar stå still och när de är som bäst spritter deras skapelser fortfarande av bångstyrig vitalitet och väloljad spelglädje.

I skiftet mellan 70- och 80-tal var reggaen en viktig influens i den brittiska populärmusiken. Madness var ett av de band som tog avstamp i genren. Tillsammans med de idérika producenterna Clive Langer och Alan Winstanley skapade den brokiga London-septetten ett alldeles eget 'nutty' sound med ska-genrens snabba (bak)takt som rytmisk grundpelare. Musiken lät som om den kom direkt från puben – studsig, stökig, humoristisk.

Debutalbumet "One step beyond..." (1979) blev en omedelbar succé i hemlandet, liksom de tre efterföljande albumen "Absolutely" (1980), "7" (1981) och "The Rise & Fall" (1982). De fick hits med bl a "House of fun", "Baggy trousers" och "Our house". Den sistnämnda blev deras första internationella hit, inte minst tack vare mycket videospeltid på MTV. "Our house" blev också en listetta på Sverigetoppen, liksom albumet "The Rise & Fall" med fyra respektive sex veckor på förstaplatsen. Madness blev tidigt ett mycket uppskattat live-band. Till Sverige kom de redan 1980 då de spelade på Göta Lejon i Stockholm i juni, och i november på Scandinavium i Göteborg och Olympen i Lund. När de var som störst under 1983 uppträdde de även i SVT:s musikunderhållning Casablanca.

Efter 6 studioalbum och 3 samlingsalbum och en hel del intern turbulens splittrades Madness 1986. En första återförening kom i början av 90-talet.

 
 
Pretenders
NU:
"Alone" (2016)
DÅ:
"Pretenders" (1980)
Pretenders: Alone Pretenders: Pretenders
Efter att 2014 ha släppt sitt första album i eget namn ("Stockholm") är Chrissie Hynde nu tillbaka under Pretenders-flagg. Stockholm som inspelningsplats är utbytt mot Nashville, och Björn Yttling och Joakim Åhlund som producenter har ersatts av Dan Auerbach från The Black Keys.

Medan "Stockholm" hade en slagsida åt mainstream-pop, så är "Alone" en återgång till rockens och Pretenders rötter. Inledande titelspåret har en jammande och larmande garagerockkänsla, som även återfinns i röjiga "Gotta wait". Till största delen är "Alone" dock ett tillbakalutat album i midtempo med stänk av soul och alt country i ljudbilden. När låtarna inte påminner om den egna repertoaren – "Death is not enough" låter exempelvis som en klassisk Pretenders-ballad även om den inte är lika stark som "Hymn to her" eller I'll stand by you" – så associerar man inte sällan till en artist som Lucinda Williams, som Chrissie Hynde också har turnerat med på senare år. Till hälften är det ett riktigt bra album, men här finns en del longörer och det saknas riktiga toppar. "Let's get lost", "Blue eyed sky" och "The man you are" är hur som helst elegant och stämningsfull americana att förgylla höstmörkret med.

Pretenders melodiösa punkinfluerade pop firade stora triumfer i början och mitten av 80-talet, inte minst i Sverige. Samtliga fyra album från 80-talet tog sig in på svenska albumlistan. Bäst gick den självbetitlade debutplattan, som också innehöll singeln "Brass in pocket", en av 1980 års stora singelhits i Sverige, och fortfarande Pretenders största hit på Sverigetoppen. Bandet spelade även på Göta Lejon sommaren 1980, bara ett par månader efter att debutplattan släppts.

Från de efterföljande 80-talsalbumen märks framför allt "Back on the chain gang" från '84 och inte minst "Don't get me wrong" och "Hymn to her" från LP:n "Get close" som blev en stor internationell framgång 1986.

Under åren har Pretenders genomgått en rad olika bandkonstellationer. Basisten Pete Farndon och gitarristen James Honeyman-Scott gick bort tidigt. Chrissie Hynde har sedan dess varit det enda bestående inslaget. Front-figur och huvudsaklig låtskrivare ända sedan debuten, och numera mer eller mindre synonym med gruppen. 2005 valdes Pretenders in i Rock and Roll Hall of fame.

 
 
Suzanne Vega
NU:
"Lover, beloved: Songs from an evening with Carson McCullers" (2016)
DÅ:
"Solitude standing" (1987)
Suzanne Vega: Lover, beloved: Songs from an evening with Carson McCullers Suzanne Vega: Solitude standing
Suzanne Vega tycks på senare år ha fått en kreativ nytändning. 2014 släppte hon utmärkta "Tales from the realm of the Queen of Pentacles", hennes första album med nytt material sedan 2007. Nya konceptalbumet med låtar inspirerade av sydstatsförfattaren Carson McCullers liv och verk, är minst lika bra. Låtarna framfördes ursprungligen i Suzanne Vegas egen pjäs Carson McCullers talks about love från 2011. Tematiskt är albumet en sinnrik blandning av biografiskt stoff och intriger hämtade ur McCullers litterära verk. Produktionen är smakfull och variationsrik. Ett snirkligt dragspel ger klangbotten åt "Carson's Blues", "New York is my destination" får varietékänsla av en jazzig klarinett, en pockande banjo ger ominös atmosfär åt "12 mortal men" osv. Suzanne Vega är i en låtskrivarform som påminner om hennes bästa stunder på 80-talet, och bland de tio korta men naggande goda spåren fastnar vi särskilt för refrängstarka kärlekstriangeln "We of me" och känslostarka pianoballaden "AnneMarie". Mitt i den elektroniska pop-eran, och mitt bland pudelrockare och storvulna Live Aid-gester, var Suzanne Vegas delikat lågmälda pop ett unikt inslag. Tillsammans med Tanita Tikaram och Tracy Chapman var hon först ut i den sedermera månghövdade skara av kvinnliga singer song-writers som blev populära ett decennium senare.

Hon är för evigt förknippad med genombrottet 1987, med LP:n "Solitude standing" och den hjärtskärande jättehiten "Luka". I september '87 nådde "Solitude standing" förstaplatsen på svenska albumlistan. Vid sidan av "Luka" är den inledande a cappella-betraktelsen "Tom's Diner" mest känd. Dels för att den användes vid skapandet av MP3-formatet, dels för att den gjordes i en berömd re-mix (The DNA-remix 1990). Därefter har den också samplats av en rad hip hop-artister.

 
 
Yello
NU:
"Toy" (2016)
DÅ:
"Stella" (1985)
Yello: Toy Yello: Stella

De schweiziska synth-pionjärerna må ha anammat en del av nutida EDM-beats, men de låter ändå mest av allt som sitt eget 80-tal. Såväl Boris Blanks atmosfärrika och lekfulla ljudlandskap som Dieter Meiers pratsjungande nonsens-lyrik är mer manierade än någonsin.

Nya albumet "Toy", det första på sju år, inleds med en trio låtar med snarlik BPM-puls. De flyter in i varandra och bildar en elegant dansgolvs-triptyk. Därefter är låtmaterialet sedvanligt ostyrigt. Det är inte första gången man tänker på Dieter Meiers röstmässiga likhet med Leonard Cohen, men det blir extra tydligt i "Starlight scene" som onekligen påminner en del om "First we take Manhattan". De kvinnliga gästvokalisterna Fifi Rong och Malia samspelar förföriskt med Meier, men agerar även solo i "Kiss the cloud" och "Give you the world", två utsökta downtempo-nummer. "Pacific AM" låter som soundtracket till en billig agentfilm, medan de avslutande spåren kanske bäst kan beskrivas som industriell psykedelia.

Yello är förvisso inga förnyare längre, men fortfarande både underhållande och säregna. De låter som ingen annan, vilket är en bedrift i sig efter mer än 30 år i branschen. 2016 blir dessutom ett historiskt Yello-år när duon ger sina första livekonserter någonsin på Kraftwerk i Berlin i slutet av oktober.

Schweiz största bidrag till populärmusiken var redan från början ett apart inslag i 80-talets elektroniska våg. De skapade ett eget musikaliskt universum med experimenterande ljudcollage och genreöverskridande rytmer, och de var tidigt ute med att använda sampling.  
Yello albumdebuterade 1980, då som en trio. Deras kommersiella genombrott kom med fjärde albumet "Stella". Då hade Carlos Péron lämnat bandet och kvarvarande duon Boris Blank och Dieter Meier tog steget till en mer lättillgänglig synthpop. "Stella" nådde förstaplatsen i hemlandet (första gången en inhemsk grupp legat etta på schweiziska topplistan), och albumet tog sig även in på Sverigetopplistan (som bäst på plats 26). Albumförsäljningen tog fart när singeln "Oh Yeah" användes i John Hughes-filmen "Fira med Ferris". "Oh Yeah" kom sedan att användas i en rad film-soundtrack de kommande åren, och den är fortfarande en av bandets mest kända låtar.

Från uppföljande albumet "One second" blev "The Rhythm Divine" med Shirley Bassey som gästvokalist, en smärre internationell hit. Ett flertal av spåren på "One second" användes också i TV-serien "Miami Vice".

Bandets andra stora hit från 80-talet – "The Race", släpptes 1988, och kom också den att användas i en mängd populärkulturella sammanhang.

 
 
Toni Holgersson
NU:
"Nordic Noir" (2016)
DÅ:
"Toni Holgersson" (1989)
Toni Holgersson: Nordic Noir Toni Holgersson (debutalbum 1989)
Med "Nordic Noir" avslutar Toni Holgersson den trilogi som inleddes med "Ibland kallar jag det kärlek" (2010) och följdes upp av "Sentimentalsjukhuset" (2012). Tonis son Dante Kinnunen står återigen för produktionen, och musikerna är i grunden desamma. "Nordic noir" består av tolkningar av vispoeten Charlie Engstrands sånger. Holgersson har redan visat sig vara en ytterst kompetent uttolkare av andra, såväl Leonard Cohen som svenska psalmer som Veronica Maggio finns i coverkatalogen (hans version av Maggios "Utan kläder" är i sanning ett lysande förvandlingsnummer). Engstrands ord och toner tycks dock passa honom bättre än något annat.

Holgersson har lagt till och dragit ifrån en del i originalmelodierna, men det är framför allt med den innerliga rösten som han gör låtarna helt till sina egna. Och han gör underverk med dem. "Nordic Noir" är rakt igenom utsökt. De två första albumen i trilogin är storartade, men "Nordic Noir" framstår som det mest fulländade av de tre. Kinnunens produktion är än mer avskalad denna gång, till och från närmast asketisk. Och det är också då det är som allra bäst. Med endast Holgerssons och Anna Maria Espinosas röster ackompanjerade av minimalistiska och knappt märkbara arrangemang. Som i "Lampor och mikrofoner", eller i skimrande sköna "Två träd". Charlie Engstrand må än så länge vara en föga känd poet, men i dessa alster får Holgersson med ensemble hans verser att låta lika klassiska som Nils Ferlins eller Dan Anderssons.

Toni Holgersson skivdebuterade 1986 med en singel i det egenbildade coverbandet Månbröder. Året efter kom första solosingeln, den jazziga "I sommarregn på blommor", utgiven på Start Klart Music. 1989 fick han skivkontrakt på renommerade MNW och släppte sitt självbetitlade debutalbum. Sent svenskt 80-tal var en tid när Ulf Lundell fått konkurrens på rockpoeternas tron. Peter LeMarc och Eldkvarn hade fått sina senkomna publika genombrott, samtidigt som Thåström, Christer Sandelin och inte minst Mauro Scocco hade inlett framgångsrika solokarriärer.

Holgersson var inte lika storsäljande som nämnda artister, men debuten blev en oväntat stor framgång. Singeln "Kom till mig" tog sig in på Svensktoppen och han Grammisnominerades som Årets nykomling. Även om han fick epitetet 'en ny Lundell' så hade hans säregna blandning av rock och visa med inslag av jazz och folkmusik – känsligt utformat av producenten Stephan Forkelid – lika mycket släktskap med Lars Demian eller Perssons Pack, vars karriärer också låg i startgroparna vid denna tid. Med sin svärmiska och kärlekstörstande lyrik och sin sinnliga röst slog han an en ny ton i svenskt musikliv, och han fick en hängiven lyssnarskara, inte minst bland kvinnor.

Holgersson hade en fortsatt framgångsrik karriär en bit in på 90-talet då han varvade skivutgivning och turnerande med ett stegrande alkohol- och drogmissbruk.

 
Rick Astley
NU:
"50" (2016)
DÅ:
"Whenever you need somebody" (1987)
Rick Astley: 50 Rick Astley: Whenever you need somebody (album)

Det senaste decenniet har Rick Astley mest synts i diverse 80-talsnostalgiska sammanhang och blivit förlöjligad i youtube-memet 'rickrolling'. Nu gör han comeback med ett album fyllt av gospelinfluenser som går direkt upp i topp på brittiska albumlistan. Under våren har han dessutom spelat för fulla hus i hemlandet. Det är lika överraskande som glädjande.

Senast Astley hade motsvarande listframgång var 1987. Då var han en Stock Aitken Waterman-produkt. Nu fyller han 50 och är sin egen låtskrivare och producent. Som sådan har man mognat och utvecklats avsevärt, även om resultatet är något ojämnt. Det högtravande tonfallet och den voluminösa produktionen balanserar ibland på pekoralets brant (som i "God says"), men de bästa spåren – "Keep singing", "Angels on my side", "Let it rain" och "Pray with me" – är både själfulla och dansvänliga i en genre som skulle kunna kallas gospelpop, eller möjligen spritualized disco. Hur som helst, det svänger och det känns äkta och det passar Astleys djupare och mognare röst som hand i handske. Det är bara att gratulera till denna artistiska renässans tillika revansch!

Innan det världsvida genombrottet 1987 var Rick Astley en uppskattad allt-i-allo i Stock Aitken Waterman-studion. När Pete Waterman upptäckte honom några år tidigare var han sångare i ett lokalt Merseyside-band. Astleys särpräglade röst och välfriserade boy next door-image tillsammans med den legendariska låtskrivar- och producenttrions knivskarpa hitmakeri blev en formidabel kombination.

Braksuccén "Never gonna give you up" var först och störst av tiotalet singlar i samarbetet. Singeln låg etta på Sverigetoppen i 8 veckor. Albumet "Whenever you need somebody" toppade listorna i ett flertal länder inklusive den brittiska. I Sverige nådde det en andraplats. Uppföljande albumet "Hold me in your arms" (1988) blev också en framgång med topp tio-placeringar i en rad länder.

Astley tröttnade dock snart på att kallas marionett och studioprodukt, och med ambition att ge mer plats åt sitt eget låtskrivande avslutade han samarbetet med Stock Aitken Waterman. Det blev också slutet på ett kort och intensivt 80-talsartisteri som lämnade efter sig ett knippe rejält slitstarka hits.

 
Roxette
NU:
"Good Karma" (2016)
DÅ:
"Look Sharp!" (1988)
Roxette: Good Karma Roxette: Look Sharp!

Den avslutande delen av "RoXXXette 30th Anniversary Tour" ställdes in i våras på grund av Marie Fredrikssons sviktande hälsa. Roxette har därmed gjort sin sista spelning. Om det blir fler album återstår att se, låtarna på nya "Good Karma" kommer hur som helst inte att spelas live. Möjligen är det en av anledningarna till att Roxette denna gång låter extra studiomässiga, för att inte säga överproducerade. We wanted Good Karma to sound fresh, young, sexy and funny säger Gessle i en intervju. Så här hörs nu ett Roxette med EDM-beats, loopar och autotune i så hög grad att de till och från är oigenkännliga. Förutom de sedvanliga parhästarna Clarence Öfwerman och Christoffer Lundquist, har Gessle tagit hjälp av den svenska producentduon Addeboy vs Cliff, som också varit med och skrivit tre av låtarna.

All heder åt nyfikenheten och lekfullheten. Dessvärre är låtmaterialet skralt. Och Marie Fredriksson har alltsom oftast svårt att komma till sin rätt. Det låter tråkigt att notera det, men bäst är spåren där Roxette är sig själva mest lika, som i inledande "Why dontcha?" och Listen to your heart-ljudande balladen "It just happens". Comeback-albumet "Charm school" från 2011 hade betydligt mer att ge.

Roxette debuterade hösten 1986. Vid den här tiden hade Per Gessles karriär börjat gå på halvfart efter två mindre uppmärksammade soloskivor. Samtidigt var Marie Fredrikssons karriär på stadig väg uppåt. Deras talanger befruktade varandra, och debutsingeln "Neverending love" blev en omedelbar hit i Sverige, liksom det efterföljande albumet "Pearls of passion" som nådde en andraplats på Sverigetopplistan.

1989 var året då "The look" med hjälp av slumpen och en amerikansk utbytesstudent blev en osannolik USA-etta. Dean Cushman hette studenten som återvände från Sverige till USA med Roxette-LP:n "Look Sharp!" i bagaget, och som lyckades övertala en radiostation i Minneapolis att spela "The look". Lyssnarreaktionerna blev omedelbara och översvallande, och låten spred sig från delstat till delstat och i april '89 låg den plötsligt i topp på Billboard Hot 100. Och även om den låg etta på Trackslistan i fem veckor, så nådde den ironiskt nog "bara" en sjätte plats på svenska singeltoppen.

"Look Sharp!" sålde sedermera i över nio miljoner exemplar världen över och genererade ytterligare en Billboardetta – "Listen to your heart".

 
Cyndi Lauper
NU:
"Detour" (2016)
DÅ:
"She's so unusual" (1983)
Cyndi Lauper: Detour Cyndi Lauper: She's so unusual

Hon blir mer och mer svårplacerad, den nu 63-åriga Cyndi Lauper. Från 80-talets färgstarka synthpop har hon gjort nedslag i såväl dance och electronica som jazz och blues. Nu har turen kommit till countryn. På "Detour" gör hon covers av 12 country-klassiker. För produktionen står namnkunnige Tony Brown och som duettpartners hörs countrylegender som Emmylou Harris, Willie Nelson och Vince Gill. Förutsättningarna ter sig minst sagt goda. Dessvärre är resultatet ganska platt.

Av en excentrisk artist förväntar man sig överraskning, men "Detour" är frapperande opersonlig. Som om Lauper i de tvära kasten mellan olika genrer har gått miste om ett eget uttryck. Att det är stilsäkert och understundom charmigt, och att Laupers röst fortfarande är säregen (om än inte helt tonsäker), räcker inte när inget på skivan sticker ut. "Heartaches by the number" är ett av flera exempel. Har man hört Buck Owens, Dwight Yoakam eller för den delen Rosanne Cash göra den, är det svårt att bli upphetsad av Laupers version som inte tillför något till det som nämnda artister redan gjort, och gjort bättre.

Cyndi Lauper var onekligen en av de mest färgstarka 80-talsbegåvningarna, och också en av de största tidiga MTV-stjärnorna. Laupers musik var en medryckande new wave-blandning av stilar. Looken hade inslag av såväl trashig punk som prålig docka – en estetik som fick stort genomslag, framför allt med hjälp av videon till "Girls just want to have fun". Låten som släpptes i september 1983 blev snabbt en hit världen över med topplacering i en rad länder. Med tiden har den blivit en girlpower-klassiker. I Sverige nådde den som bäst en femteplats på topplistan under våren 1984. Det var också under 1984 som den starka debut-LPn "She's so unusual" och den efterföljande singeln "Time after time" tog plats på Sverigetoppen.

Även det uppföljande albumet "True colors" (1986) blev en storsäljare. Titelspåret blev den sista Lauper-singeln som nådde toppen på Billboard-listan. Mot slutet av decenniet dalade Laupers stjärna och hon har därefter aldrig lyckats återskapa de forna framgångarna.

 
Paul Young
NU:
"Good Thing" (2016)
DÅ:
"No Parlez" (1983)
Paul Young: Good Thing Paul Young: No Parlez

20 år efter senaste soloalbumet återvänder Paul Young till sitt artistiska ursprung, och till den formel han en gång blev berömd på – soulcovers. På nya "Good Thing" tolkar han sydstatssoul från 60- och 70-talet. Genren passar honom fortfarande utmärkt, och låtarna är väl valda och sällan hörda. Det är välproducerat och stilrent med mycket blås och körer, och skivan känns rakt igenom inspirerad.

Det vi saknar är Paul Youngs karakteristiska röst. Med åren har den tappat sin klang, sin pitch och mycket av sin karaktär. Nog finns själen och känslan kvar, men nu i ett raspigare och emellanåt ansträngt tonläge. "Good Thing" är utan tvekan en glädjande och gedigen comeback för Paul Young, även om den inte lämnar några djupare spår.  

Paul Youngs debutalbum "No Parlez" blev en närmast osannolik succé med topplacering i en rad länder inklusive Sverige. Young komponerade till viss del eget material, men det var som själfull uttolkare av andras låtar som han blev en världsstjärna. Med sin särpräglade röst och med mycket inspiration från 60-talssoul lyckades han och producenten Laurie Latham popularisera så vitt skilda låtar som 60-talsballaden "Love of the common people" och Joy Divisions "Love will tear us apart". Störst av dem alla – och låten som inledde Youngs framgångssaga – blev "Wherever I lay my hat". En Marvin Gaye-cover som stöpte om det studsiga 60-talsoriginalet till en svepande synth- och basdriven soulballad. Young släppte ytterligare två album under 80-talet, och fick ytterligare ett par stora hits, däribland Hall & Oates-covern "Every time you go away". Debuten är och förblir dock hans magnum opus.

 
Pet Shop Boys
NU:
"Super" (2016)
DÅ:
"Actually" (1987)
Pet Shop Boys: Super Pet Shop Boys: Actually

Strävsamma duon Neil Tennant och Chris Lowe har haft en enastående lång och framgångsrik karriär. Nu är de framme vid sitt 13e album, ganska exakt 30 år efter debutalbumet "Please". "Super" är en direkt fortsättning på senaste albumet "Electric" från 2013. Med Stuart Price som producent verkar duon ha fått en nytändning. Siktet är inställt på de samtida dansgolven, samtidigt som det finns retro-klingande och återblickande drag i denna nya fas i duons historia.

Singeln "Pop Kids" återkallar ett svunnet 90-tal. Med den har Pet Shop Boys fått en ny topplacering på US Dance Club Songs Chart. "Twenty-something" och "Undertow" är två andra exempel som visar att Tennant och Lowe fortfarande vet hur man tillverkar lysande pop-melodier. Höjdpunkterna till trots, det nya fokuset på beats till förmån för textmässigt innehåll gör dagens Pet Shop Boys både mindre säregna och mindre angelägna. Låtar som "Groovy", "Pazzo!" och "Burn" må vara effektiva för dansgolvet, men också tämligen ointressanta. "The Dictator Decides" sticker förvisso ut som ett aktuellt och mörkt tidsdokument, i övrigt saknar man det Pet Shop Boys som i fornstora dar kunde kommentera sin samtid i samma stund som de var listmässiga.

Pet Shop Boys' kombination av intellektuell och dansvänlig synthpop firade stora triumfer världen över, inklusive Sverige, mellan '86 och '88. Vägen till framgång gick via "West End Girls", som släpptes i en första version i april '84, då den blev en mindre klubb-hit i USA. Det var dock först med nyinspelningen som släpptes i oktober '85 som genombrottet kom. Re-mixen av "West End Girls" låg etta i en rad länder. I Sverige nådde den en andraplats i mars '86. Det efterföljande debutalbumet "Please" nådde en tredjeplats på brittiska albumlistan.

Ännu bättre gick det för uppföljaren "Actually" från '87, som nådde topp fem-placeringar i en rad europeiska länder. Störst av singlarna från "Actually" blev den bombastiskt producerade "It's a sin". För Pet Shop Boys som inte turnerade under sina tidiga år, var videorna en central del i marknadsföringen. "It’s a sin" var Neil Tennants uppgörelse med sin katolska fostran och skolgång. Det provokativa bildspråket i videon ledde tankarna till inkvisition och de sju dödssynderna, och accentuerade den kontroversiella tematiken. Debatten som följde hjälpte låten upp till toppen i såväl hemlandet som i Sverige och ytterligare ett tiotal länder.

 
Bryan Adams
NU:
"Get Up" (2015)
DÅ:
"Reckless" (1984)
Bryan Adams: Get Up Bryan Adams: Reckless

Three chords and a rockin' backbeat, bass and drums and you're good to go, A Marshall stack and a 55 Fender, If there ain't no audience there ain't no show, That's rock and roll!

Raderna är hämtade ur "That's rock and roll", en av låtarna på Bryan Adams trettonde studioalbum "Get Up". Citatet och låten är signifikativa för albumet som helhet. Det handlar om avskalad traditionell rock n' roll med rötter i 60-talet – tre ackord, gitarr, bas, trummor och yeah yeah yeah.

För produktionen står den omisskännlige Jeff Lynne. Med honom vid rodret låter Bryan Adams som Roy Orbison eller Tom Petty gjorde i slutet på 80-talet. "Don't even try" har lånat kompet från Orbisons "You got it" och "Do what you gotta do" är Pettys "King's highway" 25 år senare. "Get Up" är förvisso ett steg framåt efter förra årets undermåliga coveralbum "Tracks of my years". Adams är dock ingen hitmakare längre, och förutom det stompiga inledningsspåret "You belong to me" och avslutande svängiga "Brand new day" är det svårt att hitta något som verkligen fastnar.

Bryan Adams tredje album "Reckless" släpptes i november 1984 och blev snart en storsäljande världssuccé. I Sverige tog det sig in på albumlistan strax efter releasen. Det låg sedan på listan i hela 46 veckor.

Framgången för Adams kulminerade 1985 med förstaplaceringar både i hemlandet och USA, och med en succéartad och världsomspännande turné, som även nådde Sverige i februari (Lisebergshallen och Isstadion). Adams blev också den artist som samlade flest röster på Tracks-listan 1985. Förutom "Heaven" – som blev den första långliggaren på Tracks med sina 14 veckor – var även "Summer of '69" och "Somebody" stora Tracks-hits.

Senare samma år medverkade Adams i Northern lights-projektet – den kanadensiska motsvarigheten till Band Aid – där han också var en av kompositörerna till "Tears are not enough".

1987 följde Adams upp "Reckless" med albumet "Into the fire". Också det en storsäljare, även om det aldrig kom i närheten av Reckless-succén.

 
New Order
NU:
"Music complete" (2015)
DÅ:
"Power, corruption & lies" (1983)
New Order: Music complete New Order: Power, corruption & lies

"Restless", "Singularity" och "Plastic" – de tre inledande spåren på "Music complete" – är den starkaste inledning av ett New Order-album sedan "Love Vigilantes", "The perfect kiss" och "This time of night" inledde "Low-Life" för 30 år sedan. Lägg till den inledande trion "Academic", "Nothing but a fool" och "Superheated" och du har ett knippe sånger som är det bästa New Order presterat på år och dag.

Det senaste decenniet, och efter att Peter Hook definitivt sagt upp sig, har bandets framtid känts osäker. "Music Complete" är ett lika överraskande som glädjande besked att New Order fortfarande är att räkna med. Hook är borta men Gillian Gilbert är tillbaka, och bandet låter mer än på länge som de lät när det begav sig på 80-talet. Framför allt påminns man om det elektroniska dance-konceptet från "Technique" (1989). Retro-klingande discorytmer ger extra nyanser i ljudbilden och Bernard Sumner får tacksam vokal draghjälp av bland andra La Roux. New Order har hittat tillbaka till något ursprungligt och bandtypiskt utan att det låter daterat.

"Blue Monday" släpptes som maxi-singel 1983. Med sin okonventionella struktur, sitt karakteristiska beat och sin särpräglade stämning, bidrog den till att göra New Order till ett av de mest inflytelserika banden i det tidiga 80-talet. Låten sägs vara den bäst säljande maxi-singeln genom tiderna, och med sin längd på över 7 minuter är den en av de längsta låtarna som legat på brittiska topplistan. "Power, corruption & lies" släpptes två månader efter "Blue Monday". Med detta sitt andra album reste sig bandet i triumf ur askan efter Joy Division och Ian Curtis död.

Manchester-kvintetten odlade sin experimentella och genreöverskridande pop på fem album under 80-talet, samtliga med placering på svenska albumlistan. I det tidiga 80-talet besökte de Sverige två gånger, dels i maj 1981 (på Roxy i Stockholm och Lobo Disco i Göteborg), och sedan i februari 1983 med två konserter på klassiska Kolingsborg i Stockholm.

 
Duran Duran
NU:
"Paper Gods" (2015)
DÅ:
"Duran Duran" (1981)
Duran Duran: Paper Gods Duran Duran debut-LP

1983 samarbetade Nile Rodgers och Duran Duran för första gången. Rodgers remix av "The reflex" blev bandets dittills största hit – etta i både hemlandet och i USA. Rodgers producerade därefter bland annat "The wild boys" och "Notorious". På "Paper Gods" har Duran Duran teamat upp med Rodgers igen. Som huvudproducent återfinns Mark Ronson som även producerade senaste albumet "All you need is now".

Bilderna på omslaget till "Paper Gods" bär på tydliga referenser till bandets 80-talshistoria, och albumet bygger delvis vidare på "All you need is now", som var ett lyckat återkallande av bandets 80-talssound. Rodgers funkiga gitarrer från "Notorious" går igen i "Pressure off" och "Only in dreams" och harmonierna i "You kill me with silence" och "What are the chances" bär tydligt släktskap med ballad-klassikerna "Save a prayer" och "A matter of feeling". Nämnda låtar tillsammans med "Face for today" är ren pop-njutning. Hook-fyllda melodier med skön retro-känsla, och en Simon Le Bon i vokal högform. Titelspåret är dessutom bland det starkaste bandet åstadkommit på åratal. "Paper Gods" är dock mer variationsrik och mer modern än sin föregångare. Här finns influenser från 60-talspop och 70-talsdisco och inte minst av pumpande dansgolvsrytmer. Det samtida EDM-territoriet är veteranerna inte lika självklart hemma i. Av utflykterna i obekant genre-terräng fungerar "Last night in the city" bäst och "Danceophobia" sämst.

Med "Paper Gods" har Duran Duran nått fram till sitt fjortonde studioalbum. Man kan glädjande konstatera att de fortfarande låter strålande ungdomliga och vitala, och inte minst klädsamt orädda för att förnya sig.

Den bildfagra och stilmedvetna kvintetten från Birmingham var ett av de band som bäst definierade det gryende 80-talets nyromantiska våg. Framför allt var Duran Duran det tidiga MTV:s mest tilldragande ögongodis. Deras påkostade och överdådigt iscensatta videor – ofta inspelade i exotiska miljöer, och ofta med igenkännande drag från samtida spelfilmer – bidrog i hög grad till deras popularitet. "Rio" spelades in i Antigua i Karibien och "Hungry like the wolf" på Sri Lanka. Inte minst "Girls on film", bandets första hit, är känd för sin video – barhudad, medvetet vulgär och därför kontroversiell (MTV-versionen är ändå kraftigt nedklippt).

Den självbetitlade debut-LPn blev en långkörare på svenska albumtoppen med 30 veckor totalt på listan och en tredjeplats som bäst. På svenska singellistan samlade bandet ihop sex hits under 80-talet. Bäst gick det för James Bond-temat "A view to a kill" som nådde förstaplatsen 1985. Med "A view to a kill" och året efter med "Notorious" toppade bandet även Trackslistan.     

Duran Duran var också tidigt på Sverige-besök. Redan i september 1981 – ett par månader efter releasen av debut-LP:n – gästade de SVT:s Måndagsbörsen. I november samma år spelade de på Ritz. Året därpå, i september 1982, återkom de för två konserter på Draken i Stockholm. Våren 1987 fyllde de Scandinavium och Johanneshovs isstadion, då som ett av decenniets största popband.

 
a-ha
NU:
"Cast in steel" (2015)
DÅ:
"Hunting high and low" (1985)
A-ha: Cast in steel A-ha: Hunting high and low

I december 2010 tog a-ha farväl av fans och karriär då avskedsturnén Ending on a High Note Tour nådde slutdestinationen Oslo. Om det är en tillfällig återförening eller en nystart återstår att se men a-ha är hur som helst återuppståndna med nytt album och ny världsturné. Trion har uppenbarligen hittat ny inspiration i band-konceptet och pausat sina solo-projekt till förmån för ett nytt a-ha kapitel.

"Cast in steel" tar vid där senaste albumet "Foot of the mountain" slutade. Genremässigt pratar vi synthpop med rötter i 80-talet. Bortsett från "Forest fire" – ett medryckande pop-underverk som låter som uppföljaren till "Take on me" 30 år senare – är "Cast in steel" inte lika direkt som sin föregångare. Det tar ett par lyssningar, men när de väl fastnat är låtar som "The wake", "Door Ajar", "Mythomania" och "Shadow Endeavors" svåra att skaka av sig. Det vilar något svärmiskt och drömmande över hela albumet och Furuholmen/Harket/Waaktaar räds heller inte det pretentiöst storvulna. "Under the make up" och "Living at the end of the world" sparar inte på dramatik och sentimentalitet, men man kapitulerar eftersom det är så välskrivet och så välsjunget. Omotiverat mycket bonusmaterial från förra albumet ger en slagsida av osäkerhet, i övrigt har a-ha med sitt  tionde studioalbum skapat ett imponerande stycke popkonst.

Sagan om a-ha började redan 1982 då en första version av det som några år senare skulle bli en världssensation spelades in. Efter ett flertal versioner och releaser under '84 och '85 började låten väcka viss uppmärksamhet i USA. Det var dock först när regissören Steve Barron och ett team skickliga animatörer gjorde den nyskapande videon, som "Take on me" erövrade topplistorna världen över. Förutom i Sverige och Norge låg låten etta i ett 20-tal länder, inklusive USA (Norges första USA-etta).

Det efterföljande albumet "Hunting high and low" blev en listraket av bara farten, även det etta på Sverigetoppen. Debutalbumet innehöll även "The sun always shines on TV", som blev bandets andra världshit i början av 1986. Den norska sensationen var ett faktum, videon till "Take on me" vann sex priser på MTV Video Music Awards, och a-ha nominerades till en Grammy i kategorin Best new artist.

A-ha lyckades aldrig upprepa framgången i USA, men deras efterföljande två album under 80-talet – "Scoundrel days" och "Stay on these roads" – rönte stora framgångar på såväl brittiska som svenska topplistan. Bäst av singlarna gick James Bond-temat "The living daylights" som nådde en tredje plats på svenska singellistan 1987.

 
 
Iron Maiden
NU:
"The Book of souls" (2015)
DÅ:
"The Number of the beast" (1982)
Iron Maiden: Book of souls Iron Maiden: The number of the beast

"If eternity should fail" är ett suggestivt och grandiost öppningsnummer. Den följs av sylvassa singeln "Speed of light" och likaledes urstarka "The great unknown". Bruce Dickinsons röst är knivskarp och de maffiga riffen och tempoväxlingarna är enastående vitala. Dessa tre låtar hade varit nog för att bli imponerad och glatt överraskad av "The Book of souls". När sedan "The red and the black" dundrar in med sitt marschlika ljudlandskap och sin hejaklacks-hojtande refräng blir man helt hög av heavy metal-rus. Och det bara fortsätter. Den ena låten efter den andra som lätt kan mäta sig med de bästa på 80-talsklassiker som "The Number of the beast" och "Powerslave".

På sitt sextonde album visar Iron Maiden att gammal är äldst. Dickinson, Harris, Murray & Co nöjer sig inte endast med hantverksmässig briljans, de har också modet att utmana sig själva. Det jordnära och känslosamma berättandet i "Tears of a clown" (om skådespelaren Robin Williams tragiska öde) är långt från bandets tematiska huvudfåra. Men det som verkligen sticker ut är avslutningsnumret "Empire of the clouds". I 18 minuter(!) berättas den sanna historien om det brittiska luftskeppet R101s uppgång och fall. Uppbyggd som en rockopera i fyra akter är det en mastodontisk, pompös och helt magnifik inramning till detta Maidenska storverk!

Iron Maiden var ett av 80-talets mest inflytelserika och framgångsrika heavy metal-band. Bandet bildades redan i mitten av 70-talet men det var först 1980 som de fick skivkontrakt, och det dröjde ytterligare två år innan genombrottet kom med det skandalomsusade och succéfyllda tredje albumet "The Number of the beast". Albumet rusade direkt upp i topp på den brittiska albumlistan, samtidigt som det skapade moralpanik i konservativa kretsar i USA.

I Sverige blev Iron Maiden ett av 80-talets mest populära i heavy metal-genren. Inte minst skapade de tidigt en trogen live-relation med sin svenska lyssnarskara. Redan i oktober 1980 spelade de i Eriksdalshallen och i Scandinavium, och spelningen på Hovet 1983 lyfts ofta fram som en konsert-klassiker med 6000 fans som vrålade så decibelmätarna blev överbelastade. Hovet och Scandinavium fick sedan regelbundna besök under hela decenniet.

Bandets samtliga 80-talsalbum låg på Sverigetoppen. Konceptalbumet "Seventh son of a seventh son" från 1988 gick allra bäst. I samband med detta album lyckades de också – som ett av få hårdrocksband under decenniet – placera sig på svenska singellistan med "Can I play with madness".

 
Public Enemy
NU:
"Man plans God laughs" (2015)
DÅ:
"Yo! Bum Rush The Show" (1987)
Public enemy: Man plans God laughs Public Enemy: Yo! Bum Rush The Show

Hip hopen har förvisso tagit nya vägar och uttryck sedan Public Enemy revolutionerade genren under senare delen av 80-talet. Pionjärerna från Long Island har dock inte förändrats. På sitt trettonde album låter de på många sätt som de alltid gjort. Chuck D och Flavor Fav drivs fortfarande av indignation och rättvisepatos och "Man plans God laughs" består av 11 korta explosiva låtar med bandtypiska teman som rasförtryck, revolution och solidaritet. Inledande "No sympathy from the devil" sätter tonen – en vibrerande käftsmäll om 'white supremacy' och makthavare som skapat 'grown up 80s crack babies'. I fonden anar man vårens kravaller i Baltimore. Det är "Welcome to the Terrordome" 25 år senare. En åldrad Chuck D ledsagar helvetesvandringen: 'I'm in my september, but the devil remembers'.

Fyllda 50 gör Public Enemy fortfarande det som de skrivit in sig i musikhistorien för, och de gör det med stor värdighet. Även om materialet inte kan jämföras med storhetstidens sprängkraft, så är deras politiskt färgade hip hop fortfarande angelägen och lika aktuell som någonsin.

En bra bit in på 80-talet var hip hopen fortfarande en genre i vardande, på väg att hitta sin form. Band som Run–D.M.C. och Beastie Boys hade en viktig roll i att definiera och inte minst att popularisera genren. Samtidigt som N.W.A utvecklade den aggressiva gangsta-rapen på västkusten blev Public Enemy pionjärer på östkusten. Med debuten "Yo! Bum Rush The Show" och uppföljaren "It takes a nation of millions to hold us back" revolutionerade Public Enemy hip hopen med sitt konfronterande, pro-afroamerikanska och hårtslående politiska anslag.

När 80-talet övergick i 90-tal fick bandet sitt stora publika och konstnärliga genombrott med singeln "Fight the power" – som användes som ledmotiv i Spike Lees uppmärksammade "Do the right thing" – och efterföljande albumet "Fear of a black planet".

Innan dess – i oktober 1988 – hann de gästa Sverige tillsammans med Run-D.M.C. och Derek B. för en unik och smått legendarisk spelning i Solnahallen.

 
Dwight Yoakam
NU:
"Second hand heart" (2015)
DÅ:
"Guitars Cadillacs etc. etc." (1986)
Dwight Yoakam: Second hand heart Dwight Yoakam: Guitars Cadillacs etc etc

Outtröttlig i sitt countryvärv har Dwight Yoakam nu nått fram till sitt artonde studioalbum. Hans nytraditionalistiska country har blivit en genre i sig, och i snart 30 år har han levererat och filat på sitt stilsäkra framgångskoncept. Back-katalogen är onekligen imponerande, med en häpnadsväckande hög lägstanivå, och trots en och annan svacka har han fortsatt revitalisera sin karriär. Med "Second hand heart" är han tillbaka på skivbolaget där han en gång startade (Warner/Reprise), och som av ett trollslag är han åter i strålande form. Ungefär som när han återuppstod i början av 2000-talet med lysande "Tomorrow's sounds today".

Yoakam lär aldrig tangera mästerverk som "If there was a way" eller "This time", men "Second hand heart" är ändå ett styrkebesked från en av den moderna countryns största. Det flyhänta hantverket och den perfekta sångrösten är omisskännliga och lika starka som under storhetstiden. "In another world", "She" och titelspåret är klassiska Yoakam-alster, och "Dreams of clay" – inspelad första gången på ovan nämnda "Tomorrow's sounds today" – klär utmärkt i sin nya balladkostym. I övrigt har den Elvis-influerade rockabillyn fått extra stor plats denna gång, och till höjdpunkterna hör även en vildsint cowpunk-version av "Man of constant sorrow".

Dwight Yoakam kom till Nashville i en tid när den traditionsbundna countryn från 70-talet ersatts av en mer mainstream och genreuppblandad country-pop. I detta klimat var intresset för Yoakams nytraditionalism svalt. Tillsammans med nyfunne vännen och gitarristen Pete Anderson flyttade han istället till Los Angeles där han fann en mer lämplig grogrund för sin honky tonk-image.

Med inspiration från Bakersfieldsoundet och 50-talets rock n' roll, och med Buck Owens som husgud, blev Yoakam en centralgestalt i en ny generation artister vars strävan var att återbörda countryn till dess rötter. Debutalbumet "Guitars cadillacs etc. etc." blev en omedelbar succé. Covern av Johnny Hortons "Honky tonk man" är en modern countryklassiker (och blev också den första countryvideon som spelades på MTV), men även titelspåret, "It won't hurt" och "Bury me" (med en ung Maria McKee som duettpartner) har blivit självklara nummer i Yoakams egen country-kanon.

Framgångarna fortsatte med de uppföljande 80-talsalbumen "Hillbilly de Luxe" och "Buenas noches from a lonely room". Den sistnämnda innehåller Buck Owens-duetten "Streets of Bakersfield" som blev Yoakams första etta på Billboard Hot Country Singles.

 
Blancmange
NU:
"Semi Detached" (2015)
DÅ:
"Happy Families" (1982)
Blancmange: Semi Detached Blancmange: Happy Families

"The Fall" – inledningsspåret till Blancmanges nya album "Semi Detached" – har ett intro på en och en halv minut. Refrängen dyker upp först efter tre minuter, dvs vid samma tid som en normal schlager är slut. I tider där det tycks allt viktigare att fånga lyssnaren redan i de första takterna, är det befriande att sjunka in i detta 8 minuter långa synthpop-epos. Låten återkallar London i tidigt 80-tal. Även musikaliskt kastas du som lyssnare tillbaka till den tidiga brittiska synth-popen. Tillhör du dem som fastnade för denna musikaliska era kommer du att ha stor glädje av "Semi Detached".

Efter den remarkabla comebacken med "Blanc Burn" 2011, då Blancmange fortfarande var en duo, driver Neil Arthur numera bandet på egen hand. Man skönjer dock ingen ny inriktning. Mycket på "Semi Detached" är sig likt från storhetstiden, både soundet och de svartmålande, ofta drastiska texterna. Nämnda "The Fall" utgör den solida stommen på nya albumet, men den kompletteras väl av bland andra de atmosfäriska "Like I do" och "Acid", och inte minst av den svart humoristiska pop-pärlan "Useless". "Deep in the mine" kan dessutom vara den bästa ballad bandet skrivit. Blancmange är i högsta grad levande, och den klassiska synth-popens tid är inte förbi!

Tillsammans med band som Human League, Soft Cell, Depeche Mode och OMD var Blancmange del av den brittiska synthpop-vågen i början av 80-talet. Trots att de var mer udda och mer experimenterande än merparten av sina bandkollegor – och även om de aldrig nådde den breda internationella populariteten – så hade de under storhetstiden '82-'85 ett flertal singlar och album på inhemska topplistan. "Living on the ceiling" från debutalbumet "Happy families" gick allra bäst. Med sina österländska influenser och kryptiska text blev den en av den tidens mer aparta hits. Det är också fortfarande den låt man mest förknippar bandet med. "Don't tell me" och "Blind vision" från uppföljande albumet "Mange Tout" placerade sig också i toppskiktet på brittiska singellistan.

Sommaren 1984 gjorde bandet sitt sista bland många framträdanden i Top of the pops, detta i samband med att de hade en mindre hit med "The day before you came", en lika oväntad som lyckad cover av ABBAs mörkt enigmatiska pop-konstverk. Året efter släpptes "Believe you me", som blev bandets sista, och minst framgångsrika, 80-talsalbum.

 
Madonna
NU:
"Rebel heart" (2015)
DÅ:
"Like a virgin" (1984)
Madonna: Rebel heart Madonna: Like a virgin (album)

I titelspåret på nya albumet betraktar Madonna sig själv som masochist, provokatör och outsider, men också – och framför allt – en överlevare. Låten sammanfattas i orden "This is me, right here where I wanna be". En självbiografisk state of me-sång med sparsmakad, delvis akustisk produktion. Den är enastående bra. Men kan någon förklara varför man måste söka sig till sista spåret på DeLuxe-utgåvan för att hitta den? Av kommersiella skäl får man anta. Konstnärligt borde den ha en central plats på standardutgåvan. Hur som helst säger det något om skivans avsaknad av röd tråd eller bärande idé. Det drar åt alla möjliga håll, både tematiskt och musikaliskt.

Kanske kan man också tycka att det musikaliska genretrixandet (från EDM till reggae till hip hop till soul...) ger ett väl splittrat och emellanåt överproducerat intryck. Och nog kan man reagera på att favoritämnet religion i kombination med sex – som Madonna så ofta nyttjat med både framgång och finess – denna gång bara låter plumpt ("Holy water"). Å andra sidan blir "Rebel heart" som album aldrig tråkigt eller enformigt. Och hur som helst är det anmärkningar i marginalen, eftersom allt är så snyggt förpackat, och eftersom låtarna på det hela taget är så rysligt bra.

Bäst är det när Madonna blir personlig och hennes röst får ordentligt med utrymme. "Joan of Arc" handlar om att överleva bördan i att vara ett ständigt utsatt medieobjekt. Jeanne D'Arc-symboliken passar Madonnas artistiska persona väl, och egentligen är det märkligt att hon inte använt den tidigare. Andra låtar som man direkt lägger in i sin Best of Madonna-spellista är de lysande balladerna "Ghosttown", "Inside out" och "Wash all over me". För att inte tala om majestätiska och svidande vackra break up-eposet "Heartbreak city".

Visst, Madonna har fördelen av att få jobba med de allra hetaste och bästa låtskrivarna och producenterna (bland dem en hel rad svenskar, inklusive Avicii och trion Salem Al Fakir/Vincent Pontare/Magnus Lidehäll), och hon försäkrar sig som vanligt om att det låter proffsigt och ultramodernt, men ändå – "Rebel heart" är ett imponerande verk av en av populärmusikens allra största. Och den 14 november når Rebel Heart Tour Sverige och Tele2 Arena!

Madonnas första singel "Everybody" från 1982 var visserligen en undergroundhit på Manhattans nattklubbar, men knappast någon succé. Det var LP:n och singeln "Like a virgin" som skapade Madonna-kulten. Den utmanande och kontroversiella imagen (bara kombinationen av artistnamn och låttitel upprörde känslor), tog inledningsvis all uppmärksamhet. Men den glättiga ytan visade sig snart dölja ett komplext och känslofullt inre, och en mångbegåvning med total kontroll över såväl produktion som media- och publikreaktioner. Hennes ständiga närvaro på listorna, och hennes osvikliga förmåga att väcka medial uppmärksamhet, gjorde henne snart till 80-talets stora popikon och megastjärna. På svenska singellistan samlade Madonna ihop 12 singelhits under decenniet, bara Depeche Mode hade fler.

Av Madonnas alla framgångsrika år under 80-talet var 1986 kanske det allra hetaste. "True blue" är fortfarande hennes mest sålda album. "Live to tell", "Papa don't preach" och "Open your heart" (tre av de fem singlarna från albumet) nådde alla förstaplatsen på Billboard-listan. På Sverigetoppen nådde albumet en andraplats, och av singlarna gick "La isla bonita" bäst med en tredje plats som högsta placering. '86 skrev Madonna dessutom (tillsammans med Stepehn Bray) "Each time you break my heart", som blev en hit med Nick Kamen. Som bonus fick Madonna-älskarna detta år även höra samplingar från "Holiday" (från '83) i nederländska rap-duon M.C. Miker & Dejay Svens hit "Holiday Rap".

Madonna avslutade 80-talet med ytterligare en skandalomsusad megasuccé – Låten/albumet "Like a prayer". Blandningen av rasrelaterat våld, sex och religion i Like a prayer-videon gav upphov till allmänt ramaskri. Gospelkören som sjöng på skivan vägrade delta i videon, och den efterföljande Blond Ambition-turnén kantades av protester. Bland annat uppmanade Vatikanen till konsert-bojkott. Turnén nådde Göteborg och Eriksbergsvarvet i juni 1990, Madonnas första Sverige-besök.

 
Europe
NU:
"War of Kings" (2015)
DÅ:
"The final countdown" (1986)
Europe: War of kings Europe: The final countdown, album

Drygt tio år och fem album sedan comebacken med "Start from the dark" (2004) befinner sig Europe fortfarande i någons slags utveckling och framåtrörelse. Ljud- och referensmässigt bygger "War of kings" vidare på de två senaste albumen – "Last Look at Eden" (2009) och "Bag of Bones" (2012). Ambitionen tycks fortfarande vara att återvända till tiden pre-The final countdown, innan John Norums gitarrer började mixas ner till förmån för Mic Michaelis synthar, och innan pudelfrisyrerna blev alltför tongivande. Tillbaka till ursprunget med andra ord, då Europe var ett lovande ungt rockband inspirerade av Thin Lizzy, Led Zeppelin och Def Leppard.

"War of kings" börjar bra. Titelspåret med sin mäktigt expanderande refräng, tillsammans med röjiga "Hole in my pocket", maffigt dystopiska "Second day" och episka balladen "Praise you", bildar en kraftfull inledningskvartett. Ljudbilden är stor och ambitiös, riffen svulstiga och gitarrsolona gnistrande. Det känns som ytterligare ett steg mot ett råare, mindre inställsamt sound, men med samma 70-talsreferenser. Publikfriandet är dock inte helt borta. "California 405" och "Days of rock n rolI" påminner mest om storhetstidens lättillgängliga arena-rock. Framför allt den sistnämnda med sin smittande gitarr-hook är det närmaste detta album kommer en radio-hit. Övrigt material är tämligen försumbart – jämntjockt och monotont.

"War of kings" är knappast en platta att höja på ögonbrynen för, men det är samtidigt en produkt med pondus och kvalitet, från ett band som uppenbart har mycket av viljan, ambitionen och gnistan kvar.

Europe gav ut fyra album mellan 1983 och 1988. Tredje albumet "The final countdown" blev en världssuccé. Albumet och singeln – som sålde i 7 respektive 5 miljoner exemplar – gjorde Europe till världsstjärnor och stilsättare för en hel generation hårdrockare. Det klassiska synth-riffet – som Joey Tempest lekte fram på en synth han fått låna av Mic Michaeli – användes först som öppningsfanfar på stockholmsdiskoteket Galaxy, där John Levén hörde det och uppmanade Tempest att göra något mer av det.

Den formidabla succén var inte okomplicerad. En famös Japan-turné 1986 följdes av inre turbulens i bandet, vilket ledde till att gitarristen John Norum sade upp sig (eller möjligen blev uppsagd), och ersattes av Kee Marcello. Inte minst var "The final countdown" som världshit omöjlig att överträffa. Uppföljaren "Out of this world" och singeln "Superstitious" innebar förvisso en ny framgång i Sverige, men uppmärksamheten blev inte lika stor internationellt. Den efterföljande gigantiska Out of this world-turnén hjälpte dock till att göra även 1988 till ett nytt stort Europe-år. Storhetstiden tog slut i kölvattnet av diverse olyckliga ekonomiska affärer, skatteskulder och landsflykt.

Inför millennieskiftet återförenades Europe för en exklusiv nyårs-spelning i Stockholm. Före tolvslaget framförde de "Rock the night" och "The final countdown" från Skeppsholmen. Det blev starten på en ny period i bandets historia, och mellan 2004 och 2015 har de gett ut fem album.
 
Steve Earle
NU:
"Terraplane" (2015)
DÅ:
"Guitar town" (1986)
Steve Earle: Terraplane Steve Earle: Guitar town

Enligt en slitstark blueslegend sålde Robert Johnson sin själ till djävulen i utbyte mot en gitarr. På nya albumet "Terraplane" åkallar Steve Earle denne bluesens urfader i både albumtitel och i låten "Tennesse Kid". Johnson är inte ny i Earles persongalleri, och det är förvisso inte första gången Earle spelar blues. Den har kommit och gått sedan "Train a comin" och "I feel alright" på 90-talet. På "Terraplane" är det blues hela vägen, i olika form och stämningar, med tyngdpunkt på Texas boogie och den elektriska Chicago bluesen. Stilsäkert och stadigt förankrat i americana-myllan. Och visst, det gungar på rätt bra. Ändå är det något som saknas. Det som alltid varit Earles styrka – det slagfärdiga, det budskapsdrivna, det känslostyrda – lyser lite för ofta med sin frånvaro. Som om glöden falnat. Eller om det är förmågan att omsätta glöden till engagerande låtar, som inte är lika självklar längre. Lyssna bara på den släpigt avmätta break up-sången "Better off alone". Det är långt till El corazon, om man säger så. Och nog väntar man sig mer av en låtskrivare av Earles kaliber.

Hey pretty baby are you ready for me, it's your good rockin' daddy down from Tennessee. Med de raderna inleds en klassisk låt och en klassisk LP i alt country-facket. Steve Earles debut "Guitar town" spelades visserligen in i Nashville, men sound och attityd kom snarare från 70-talets outlaw country såsom den lät och levdes hos förgrundsgestalter som Guy Clarke och Townes van Zandt. Med dessa som inspiratörer och mentorer blev Earle en låtskrivare och historieberättare som fann sin egen väg och sitt eget uttryck någonstans mellan Waylon Jennings och John Mellencamp. "Guitar town" gick rakt upp i topp på Billboards countrylista, trots att den inte ingick i någon countrymall. Tvärtom bröt den ny mark i en genre som under 80-talet blivit alltmer mainstream och urvattnad. Earle var också för rastlös och mångsidig för att hamna i något fack, och alltför oslipad för att fungera inom Nashvilles ramverk. På tredje plattan – den rockoperalika "Copperhead road" från 1988 – hade ljudbild och bildspråk blivit mer lik 80-talets arena- och hårdrock än den nytraditionalistiska countryn.

 
T'Pau
NU:
"Pleasure & pain" (2015)
DÅ:
"Bridge of spies" (1987)
T'Pau: Pleasure and pain T'Pau: Bridge of spies

Snart 30 år efter "Heart and soul" och "China in your hand" gör T'Pau – med ursprungsmedlemmarna Carol Decker och Ron Rogers – ambitiös comeback, med turné, nytt album (och en egen öl därtill).

"Pleasure and pain" inleds med "Nowhere", en inte oäven powerballad med drag av Bonnie Tylers 80-tal. Den inger vissa förhoppningar. Dessvärre blir det inte bättre än så. Det som därefter följer är medioker mainstreampop, mestadels med drag av country, men utan finess eller personlighet. Balladerna gör sig bäst, men också de är mer eller mindre försumbara. Decker/Rogers må en gång ha varit ett låtskrivarpar med samtids- och hitkänsla. Nu låter deras kompositioner påtagligt slätstrukna.

Brittiska T'Paus debutsingel "Heart and soul" gick inledningsvis obemärkt förbi våren 1987. Det var först när den användes i en reklamfilm för Pepe Jeans, som försäljningen tog fart. Som hitlåt blev den störst i USA, men även på hemmaplan nådde den en fjärde plats på topplistan. Under hösten följde albumet "Bridge of spies" i par med uppföljande singeln "China in your hand". Den sistnämnda blev bandets verkliga storsäljare, med fem veckor i topp på brittiska singellistan. Det var också med "China in your hand" som T'Pau blev ett namn i Sverige. Som bäst låg den på femte plats på singellistan, och på Trackslistan som bäst tvåa. Bandets popularitet höll i sig över ytterligare ett album – "Rage" från 1988. Därefter dalade deras stjärna snabbt.

 
The Waterboys
NU:
"Modern Blues" (2015)
DÅ:
"Fisherman's Blues" (1988)
The Waterboys: Modern Blues The Waterboys: Fisherman's Blues

Sedan Mike Scott år 2000 återuppväckte The Waterboys har bandets utgivning varit sporadisk och ojämn. Även om nedtonade "Universal hall" från 2003 är ett underskattat album, så är det "An appointment with Mr Yeats" från 2011 som är det klart bästa på senare år. Det ambitiösa projektet med tonsättningar av W B Yeats lyrik var – trots alla pretentioner – en nytändning för Scott och ett lyckat återkallande av ett förlorat sound. Med Yeats-albumet i åtanke är det med en viss förväntan man tar sig an nya albumet "Modern Blues".

Som vanligt i Waterboys fall är musikerna delvis nya. "Modern Blues" är inspelat i Nashville, och förutom trogne violinisten Steve Wickham, deltar ett flertal amerikanska musiker. Omständigheter som kan få upp förväntningarna ytterligare. Något finns också att glädjas åt. Elpianot och stråksektionen i soul-influerade "November tale" är stämningsfulla, och doa-kören i den name-droppande skrönan "I can see Elvis" ger muntra 50-talsvibrationer. Och inte för att det är något fel på blues-gunget i "Still a freak", men det är knappast upphetsande. Och långt ifrån 'modernt'.

Mestadels – och tråkigt nog – hemfaller Scott åt den gitarrdrivna och otympligt stelbenta rock som har varit ett återkommande och belastande drag hos Waterboys alltsedan början av 90-talet. I bästa fall är det stilsäkert, i värsta fall svårsmält och direkt charmlöst. Och till magin från 80-talsklassikerna "This is the sea" och "Fisherman's Blues" är det väldigt långt.

Efter två album fick The Waterboys ett både konstnärligt och kommersiellt genombrott med "This is the sea", det rockopera-lika mästerverket från 1985. Med influenser från så skiftande håll som Velvet Underground, Van Morrisson och Steve Reich, skapade Mike Scott den stort orkestrerade 'big music' som med detta album blev Waterboys signum, och som samtidigt gjorde dem till ett av de mest nyskapande och löftesrika rock-banden bredvid bland andra U2, Simple Minds och Big Country.

Istället för att göra en uppföljare i samma anda, valde Scott och violinisten Steve Wickham att flytta till Dublin för att samla låtar, hitta lokala musiker och spela live i ny sättning. Elgitarrerna och syntharna ersattes av fioler och mandoliner, och ett nytt sound växte fram där skotsk och irländsk folkmusik blandades med country och blues. Efter inledande studiosessioner i Dublin, fortsatte inspelningarna i San Francisco för att sedermera avslutas i Galway. De två år långa vagabonderande sessionerna resulterade i över hundra inspelade låtar. Av dessa valdes 13 ut till det som blev klassiska "Fisherman's Blues", en storsäljare inte minst i hemlandet, och Waterboys mest framgångsrika album. På Sverigetoppen kom albumet in i november '88, och stannade i 8 veckor.

Både "This is the sea" och "Fisherman's Blues" finns i utökade utgåvor. Den mest omfattande är den 7 CD-skivor långa 25-årsjubilerande utgåvan av "Fisherman's Blues" från 2013.

 
Freda'
NU:
"Beväpna dig med tanken" (2014)
DÅ:
"Tusen eldar" (1988)
Freda': Beväpna dig med tanken Freda': Tusen eldar

Efter många år isär har de forna bandkamraterna Uno Svenningsson och Arne Johansson hittat varandra igen. En återförening som 2010 resulterade i albumet "Ett mysterium". I samband med att debutalbumet "En människa" fyller 30 år fortsätter nu bandet sin pånyttfödda karriär med nytt album och turné.

Det återförenade Freda' låter väldigt likt storhetstidens Freda'. Det är alltjämt vindar och eldar som är de bärande elementen i bildspråket, och det är alltjämt Uno Svenningssons säregna röst som ger form och karaktär åt melodierna. Samtidigt finns det en tematisk röd tråd i "Beväpna dig med tanken" som påminner lyssnaren om att åren gått och att ingenting är som det en gång var. Vi blir aldrig som vi var, men vi får ta det som det är, sjunger Svenningsson i "Ta det som det är". Det handlar om förlåtelse och nystart (titelspåret), att återvända till ursprunget för att hitta kraften i det som förenar ("Följer stegen bakåt"), och att höra orden som får oss leva igen ("Före tystnaden").

Freda' har med all säkerhet sina bästa album bakom sig, och Freda' anno 2014 har också ibland något löjeväckande över sig (som i "Kärleken bär"). Men när det fungerar – vilket det gör för det mesta på detta album – är deras vemodigt existentiella pop fortfarande både angelägen och trösterik. Med "Beväpna dig med tanken" har Freda' skrivit historien om sig själva. Det är berättelsen och ljudet av ett band som hittat hem och därifrån med trevande tillförsikt påbörjat en ny resa. Långsamt genom mörkret växer något till liv, som det heter i "Vägen till ett hjärta". Fint så.

I det sekulariserade Sverige var ett "kristet" pop-band från småländska landsbygden inte någon självklar storsäljare. "En människa" – utgiven på Cantio Records, dåtidens viktigaste skivbolag för kristen musik – var en säregen albumdebut som aldrig nådde den breda publiken.

Det var inte heller med någon traditionell slagdänga som Freda' sent omsider slog igenom. Den funkiga och tämligen kryptiska  "Vindarna" blev en lika udda som överraskande hit 1986. Att refrängen Du dansar runt på ängarna, du svävar i det blå, du leker som du alltid har gjort skulle bli en av den sommarens mest nynnade, var det ingen som hade räknat med, allra minst skivbolaget. Plötsligt var Gnosjökvartetten överst på Sommartoppen – där de petade ner Eurythmics jättehit "Thorn in my side" – och singeln sålde slut i rekordfart.

Med tredje albumet "Tusen eldar" etablerade sig Freda' som ett av landets populäraste rockband. Albumet sålde platina och låg 18 veckor på albumtoppen. En handfull av låtarna – däribland "I en annan del av världen", "Nu är stormen över" och "Det måste gå" – tillhör bandets mesta klassiker. "Tusen eldar" blev även Grammis-belönad i kategorin Årets religiöst. Freda' uppskattade dock inte etiketteringen av deras musik och vägrade ta emot priset. Kategorin ströks redan året därpå. När 80-talet övergick i 90-tal vann dock Freda' en ny Grammis, då som årets rockgrupp för albumet "Undan för undan".

 
Simple Minds
NU:
"Big Music" (2014)
DÅ:
"Once upon a time" (1985)
Simple Minds: Big Music Simple Minds: Once upon a time

Låt det sägas meddetsamma: "Big Music" är den bästa samling sånger Simple Minds skapat sedan storhetstiden i mitten av 80-talet. Albumet är därmed också årets stora glada överraskning för Simple Minds-fans.

De som besökte bandets Greatest Hits-turné i vintras (läs vår recension) har redan hunnit bekanta sig med två av de nya alstren – "Broken Glass Park" och "Blood diamonds". Trots kvalitén i dessa låtar hör de inte till de bättre bidragen på "Big Music". "Blindfolded", "Midnight walking", "Honest town" och "Human" är alla vassare, och alla är också exempel på hur de skotska veteranerna lyckats hitta ett nytt uttryck i sin synth-drivna arenarock. "Big Music" bjuder på en storslagen ljudbild som är både bekant och annorlunda, både retro och modern. Man hör ekon från de klassiska albumen "New Gold Dream" och "Once upon a time", men det är ekon som fått en ny futuristisk och mer dystopisk inramning och ton. Simple Minds har med andra ord revitaliserats utan att förlora sin identitet, och kvalitén är frapperande jämn albumet igenom. Låtarna är dessutom som gjorda för de stora scenerna, och i mars 2015 kommer Big Music Tour till Örebro, Stockholm och Göteborg. Missa inte!

Simple Minds var tidigt ute som experimenterande New wave-band i det tidiga 80-talet. I samband med "New Gold Dream" 1982 anammade de också den tidiga synth-popen och New romantic-rörelsen. Albumet blev deras kommersiella genombrott, och bidrog också till att göra dem till det dominerande bandet på svenska singeltoppen 1982, med hela fyra hits, däribland "Promised you a miracle" och "Glittering prize"

Med albumen "Sparkle in the rain" (1984) och "Once upon a time" (1985) som utgångspunkt, utvecklades Simple Minds de kommande åren till ett av de stora arenarock-banden. Med mäktig ljudbild och textmässigt fokus på mänskliga rättigheter och världsförbättrande budskap, nådde de som episkt storslaget liveband sin höjdpunkt i mitten av 80-talet. Under några år var Simple Minds också ett av de mest hitfrekventa banden på Sverigetoppen. Sammanlagt under 80-talet hade de 11 låtar på singellistan, däribland förstås megahiten "Don't you (forget about me)". I mars 1983 spelade de på Konserthuset i Stockholm och Göteborg, men som störst var de när Once upon a time-turnén intog Scandinavium och Johanneshovs isstadion i januari 1986.
 
Billy Idol
NU:
"Kings & queens of the underground" (2014)
DÅ:
"Rebel yell" (1983)
Billy Idol: Kings & queens of the underground Billy Idol: Rebel yell

1984, and Rebel Yell had the floor. All we said was more, more, more. Titelspåret till Billy Idols nya album är en självglorifierande power-ballad där den snart 60-årige rockikonen återkallar sitt karriärmässiga förflutna. Med återkommande text- och ljudmässiga referenser till det förgångna är "Kings and queens of the underground" en slags pendang till Idols nyligen utgivna självbiografi "Dancing with myself".

80-talsgodset återanvänds extra flitigt på albumet. "White wedding" hörs tydligt i "Postcards from the past", "Eyes wide shut" är en inverterad "Eyes without a face" osv. Dessutom är produktionen signerad Trevor Horn, legendaren från 80-talet, som sin vana trogen använder stora gester och svulstighet hellre än nedtonad förfining. De tre öppningsspåren dundrar in som en bulldozer, inte minst singeln "Can't break me down" med sin Bang Bang Bang-refräng gör allt för att knocka lyssnaren. Överlag är det over the top, melodramatiskt, för att inte säga kitschigt. Men det är också vitalt, medryckande och oavbrutet underhållande. Idols röst låter dessutom bättre än någonsin och låtmaterialet tillåter honom att visa upp hela registret, från tillbakalutat pratsjungande till punkiga avgrundsvrål. Höstens adrenalin-kick!

Billy Idol ingick i ett flertal punkband i hemlandet under 70-talet. Punkattributen och bad boy-imagen fanns i högsta grad kvar, men soundet blev mer listvänligt när han i början av 80-talet flyttade till New York, anammade glamrocken och ställde sig på egna ben.

Det självbetitlade debutalbumet släpptes 1982 och innehöll bland annat "White wedding" och "Dancing with myself", låtar som med tiden blivit Idols mest klassiska. Det var dock andra LP:n, "Rebel Yell" från 1983, som innebar hans stora internationella genombrott. Med titelspåret och "Eyes without a face" blev han en av de tidiga MTV-stjärnorna. Singlarna från albumet var även del av soundtracket till Tom Hanks-komedin "Big" några år senare.

I Sverige dröjde det till uppföljaren "Whiplash smile" (1986) och singeln "To be a lover" innan Billy Idol på allvar tog plats på listorna. Albumet låg 14 veckor på Sverigetoppen med en fjärde plats som högsta placering.

 
Holly Johnson
NU:
"Europa" (2014)
DÅ:
"Blast" (1989)
Holly Johnson: Europa Holly Johnson: Blast

Att lyssna på "Europa" – Holly Johnsons första album på 15 år – är som att kastas tillbaka till både 80-talets synth-pop och 90-talets club-disco. Inte sällan samtidigt och i samma låt. I "Heaven's eyes" och "Hold on tight" är mixen av nämnda genrer och influenser särskilt lyckad. Tillsammans med "Follow your heart" och "Dancing with no fear" – båda med klar hitpotential – utgör de albumets dansvänliga sektion.

Bland övriga spår utmärker sig "So much it hurts", en sårig kärleksballad med avlägsna ekon från Frankie goes to Hollywoods klassiker "The power of love". Förutom synth-pop och club-disco tycks David Bowie fortfarande vara en viktig inspirationskälla – något som hörs inte minst i titelspåret – och lyssnar man parallellt på "Europa", Holly Johnsons debutalbum "Blast" eller det senaste alstret "Soulstream" från 1999 noterar man ett igenkännligt och återkommande mönster i både kompositioner och ljudbild. I jämförelsen står sig "Europa" mycket väl, kanske är det till och med det bästa Johnson gjort som solo-artist. Det är hur som helst ett utmärkt och skönt otidsenligt album.

Holly Johnson var soloartist redan i 80-talets begynnelse. Den inledande karriären blev dock bara ett par singlar lång innan han bildade legendariska Frankie goes to Hollywood, som slog igenom 1983 med skandalsuccén "Relax". Den homoerotiska och backanaliska videon tillsammans med den lika provokativa mediakampanjen ledde till att låten förbjöds av både brittisk radio, TV och MTV. "Relax" följdes upp av kalla kriget-sluggern "Two tribes", också den med en omdiskuterad video, och också den en storsäljare. I juli '84 innehade bandet både första och andraplatsen på brittiska topplistan. Även Sverige drabbades av Frankie-febern, bäst gick det för debutsingeln som låg på singellistan i hela 30 veckor. Den efterföljande världsturnén passerade Stockholm och Eriksdalshallen i april '85.

Frankie goes to Hollywood lyckades aldrig följa upp succén, och några år senare återupptog Holly Johnson sin solokarriär med det succéartade debutalbumet "Blast" som nådde förstaplatsen på brittiska albumtoppen.

 
U2
NU:
"Songs of innocence" (2014)
DÅ:
"The Joshua Tree" (1987)
U2: Songs of innocence U2: The Joshua tree

"Songs of innocence" är U2s trettonde album sedan debuten med "Boy" 1980. Tematiskt är nya albumet en tidsresa tillbaka till bandets ursprung och ungdomens gator i Dublin. Ljudmässigt låter det dock mest som att U2 söker en ny mer tidsenlig identitet. Bono kränger med rösten, vrålar, går upp i falsett, gränsar till falsksång – det låter ofta ansträngt. Och det gäller låtarna och produktionen som helhet. Flera av spåren – däribland "Every breaking wave" och "California" – är kompetenta kompositioner, men samtidigt profillösa. I den här musikaliska sfären har U2 svårt att sticka ut i konkurrens med band som Coldplay, Arcade fire eller The Killers.

Tre låtar gör dock albumet värt att återvända till: I vackra kärleksförklaringen "Song for someone" och den likaledes fint orkestrerade "Sleep like a baby tonight" hittar U2 en form som känns mer tidlös och mer deras egen. Det är välformulerat, avslappnat och samtidigt känslostarkt. Härtill är avslutande "The troubles" (med Lykke Li som duettpartner till Bono) en suggestiv och mångbottnad ballad som visar att U2 anno 2014 kan låta både säregna och storslagna.

I det tidiga 80-talet – där nyromantik och synth-pop stod högst i kurs på listorna – var U2s politiskt färgade rock ett undantag. Innan det verkliga genombrottet med albumet "War" 1983 var U2 nära att splittras på grund av religiösa meningsskiljaktigheter. Det säger en del om 80-talets mest budskapsdrivna band, som tidigt i karriären använde musiken som plattform för att kommentera politiska skeenden. Efter två album och med genombrottslåten "New year's day" hittade de formeln för att kombinera sitt karga, särpräglade sound med en politisk-social agenda.

Både budskap och ljudbild växte och vässades successivt de kommande åren. En smått legendarisk version av "Bad" på Live Aid-galan 1985 tog deras popularitet till en ny nivå, och med "The Joshua Tree" 1987 blev de ett av decenniets största band. Albumet toppade listorna i ett 20-tal länder inklusive Sverige. Förutom att videon till "New year's day" spelades in i ett smällkallt Sälen, så hann U2 med två turnévändor i Sverige under 80-talet, dels två spelningar 1985 – i Stockholm och Göteborg – dels på Eriksberg i juni 1987.

 
Bryan Adams
NU:
"Tracks of my years" (2014)
DÅ:
"Reckless" (1984)
Bryan Adams: Tracks of my years Bryan Adams: Reckless

Redan en vecka efter releasen rusade Bryan Adams cover-platta "Tracks of my years" upp i topp på den inhemska albumlistan. Man får konstatera att kanadensarnas kärlek till sin mesta rockstjärna tycks stor och mycket förlåtande. Adams tolkningar av de egna inspiratörerna – Dylan, Fogerty, Chuck Berry m fl – är nämligen inte mycket att imponeras av. En samling stelbent mediokra covers som inte tillför någonting till originalen. Snarare avslöjar albumet att Adams är tämligen begränsad i både sitt uttryck och sitt vokala register.

Lennon/McCartneys "Any time at all" och John Fogertys "Down on the corner" funkar hyfsat, men kanske mest för att de påminner om Adams eget material. Värre är det med Don Gibsons "I can't stop loving you", Dylans "Lay lady lay" m fl. Intetsägande är det bästa man kan säga. Den enda nya originallåten "She knows me" får klassas som habilt hantverk, men samtidigt långt ifrån Adams forna storverk.

Det oinspirerande låtmaterialet till trots – man kan inte annat än gilla omslaget.

Bryan Adams tredje album "Reckless" släpptes i november 1984 och blev snart en storsäljande världssuccé. I Sverige tog det sig in på albumlistan strax efter releasen. Det låg sedan på listan i hela 46 veckor.

Framgången för Adams kulminerade 1985 med förstaplaceringar både i hemlandet och USA, och med en succéartad och världsomspännande turné, som även nådde Sverige i februari (Lisebergshallen och Isstadion). Adams blev också den artist som samlade flest röster på Tracks-listan 1985. Förutom "Heaven" – som blev den första långliggaren på Tracks med sina 14 veckor – var även "Summer of '69" och "Somebody" stora Tracks-hits.

Senare samma år medverkade Adams i Northern lights-projektet – den kanadensiska motsvarigheten till Band Aid – där han också var en av kompositörerna till "Tears are not enough".

1987 följde Adams upp "Reckless" med albumet "Into the fire". Också det en storsäljare, även om det aldrig kom i närheten av Reckless-succén.

 
Erasure
NU:
"The violet flame" (2014)
DÅ:
"Wonderland" (1986)
Erasure: The violet flame Erasure: Wonderland

Nästa år kan Erasure fira 30-årsjubileum, och "The violet flame" är duons 16e album. Tiden då bandet låg överst på topplistorna är sedan länge förbi, och soundet har också förändrats med åren. Det senaste decenniet har det låtit lika mycket Hi-NRG som traditionell synth-pop, och med nya albumet har de tagit ytterligare ett steg närmare ett renodlat club/dance-album. De pulserande elektroniska rytmerna i inledande "Dead of night" sätter mönstret. De därpå följande spåren, inklusive singeln "Elevation", tar vid där de föregående slutar – det är låtar som gjorda för partyrökiga nattklubbsdansgolv. En av de få gångerna tempot sänks är i "Be the one". Tillsammans med "Under the wave" är dessa de enda spår som vagt minner om Erasures forna ballad- och pop-konst.

Inget fel i dance-konceptet, det passar Erasure bra och det hela är elegant förpackat. Problemet är bara att merparten av låtarna inte riktigt vill lyfta, trots upprepade genomlyssningar. "Reason" och "Sacred" sticker visserligen ut med sina omedelbara hooks och pådrivande dance-beats. Och avslutande "Stayed a little late tonight" fungerar fint som stämningsfullt fest-outro. I övrigt saknas de smittande melodierna och de direkt identifierbara refrängerna, något som ju traditionellt är Erasures styrka. Det monotona dominerar och det är långt till klassiker som "Sometimes" och "A little respect".

Våren 1985 hade Vince Clarke hunnit avverka fyra olika band och skapat synthpop-historia i åtminstone två av dem – Depeche Mode och Yazoo. De två andra – The Assembly respektive Vince Clarke & Paul Quinn – var mer flyktiga och mindre framgångsrika. Nästa projekt blev desto mer långlivat. Clarke hittade sin nya parhäst Andy Bell via annons, och den nybildade duons debutsingel "Who needs love like that" släpptes i september '85. Efter ytterligare två singlar – "Heavenly action" och "Oh l'amour" – kom debutalbumet "Wonderland" sommaren '86.

Inledningsvis hade Erasure större framgångar i Sverige än på den brittiska hemmamarknaden. "Wonderland" nådde en trettonde plats på Sverigetoppen och stannade på listan i 10 veckor. Clarke och Bell kom också tidigt på Sverigebesök, bl a spelade de på Karlsson i Stockholm 1986. Med andra albumet "The Circus" och singlarna "Sometimes" och "It doesn't have to be" tog försäljningen fart även i hemlandet. Erasure gav ut fyra album på 80-talet. "The innocents" (1988) och "Wild!" (1989) nådde båda förstaplatsen på brittiska albumlistan.

Redan på 80-talet spelade Erasure gärna ABBA-covers live, något som i början på 90-talet mynnade ut i EP:n "Abba-esque", som i sin tur var en viktig katalysator till 90-talets stora ABBA-revival.

 
Katrina Leskanich
NU:
"Blisland" (2014)
DÅ:
"Katrina and the Waves" Katrina and the Waves (1985)
Katrina Leskanich: Blisland Katrina and the waves
Efter att Katrina and the Waves splittrades i slutet av 90-talet har bandets sångerska Katrina Leskanich fortsatt turnera och skriva låtar som solo-artist. Under 2014 har hon turnerat med en handfull andra 80-talslegender, däribland Howard Jones och Tom Bailey, under namnet Retro Futura Tour. Att döma av både turnerandet och den senaste album-releasen är Leskanich långtifrån någon föredetting, tvärtom en synnerligen vital artist.

Albumet som är inspirerat av – och namngivet efter – en resa till byn Blisland i sydvästra England, bjuder på en blandning av country, punk-pop och boogie-rock av bästa märke. Ibland kommer man att tänka på Mary Chapin Carpenter (titelspåret), ibland på ZZ Top ("Texas Cloud") och ibland till och med på hillbilly-punkaren Robbie Fulks ("Farmer's song"). Och i den studsiga "Definition" låter kompet faktiskt precis som i "Walking on sunshine". Det enda spåret som känns mindre intressant är blues-versionen av nyss nämnda låt. I övrigt består "Blisland" av sju spår som får kroppen att spritta av pop-glädje.

Hos gemene man är Katrina and the Waves troligen inget mer eller annat än "Walking on sunshine". Faktum är att bandet hade en karriär både före och efter sin mega-hit, och de gav sammanlagt ut tio album. 1997 vann de dessutom Eurovision-finalen med "Love shine a light". Att en inkarnation av bandet (kallad Katrina & The Nameless) även deltog i svenska Melodifestivalen 2005, är dock kanske både preskriberat och bortglömt (de slogs ut i en av de fyra deltävlingarna).

Trots mycket på meritlistan är det "Walking on sunshine" som bandet är för evigt förknippade med. Låten fanns med redan på debutalbumet 1983, men det var först i och med nyinspelningen 1985, och det självbetitlade tredje albumet, som den blev en hit. Och den tycks bara växa i popularitet. Förutom de otaliga cover-versionerna (där Glee självklart finns med), så firades låtens 25-årsdag stort med jubileumsutgåva och nya dance-remixar. Senast användes den som huvudnummer i sommarens film-musikal "Walking on sunshine", med bland andra Leona Lewis i rollistan.

 
Midge Ure
NU:
"Fragile" (2014)
DÅ:
Visage, Ultravox, Band Aid och solo-karriär
Midge Ure: Fragile Visage, Ultravox, Band Aid, Midge Ure

2009 återuppstod den klassiska 80-talssättningen av Ultravox. Midge Ure, Chris Cross, Warren Cann och Billy Currie gav sig ut på en återföreningsturné, som även nådde Sverige och Varberg 2010. 2012 släpptes albumet "Brilliant". Möjligen är det den lyckade Ultravox-återföreningen som gett Midge Ure inspiration till att även gjuta nytt liv i sin solo-karriär. Nya albumet "Fragile" är Ures åttonde i eget namn. För oss som tyckte om det retro-klingande 80-talssoundet på "Brilliant" finns en del att glädjas åt även på "Fragile". Man får lätt rysningar av nostalgiskt välbehag av en låt som "Become", som omedelbart för tankarna till Ultravox-klassiker som "Hymn" och "Visions in blue".

Trots en och annan flashback till 80-talet så rör sig "Fragile" mestadels i ett modernare ljudlandskap. De suggestiva ljudmattorna och det minutiöst välproducerade är både albumets styrka och svaghet. När det är som bäst – som i "Let it rise" och "Dark, dark night" – är det storslaget och majestätiskt. Instrumentala "Wire and wood" är som ett njutbart filmsoundtrack, och balladerna "For all you know" och "I survived" har slående vackra harmonier. Men känslan av något överarbetat och överproducerat infinner sig också. Inte minst de ständiga effektlagren på Ures röst är i längden tröttande. Sist och slutligen kvarstår "Become" som det starkaste och mest minnesvärda spåret.

Midge Ure var en av huvudfigurerna och pionjärerna inom 80-talets tidiga new wave-rörelse. Han var med och skapade en av de första riktiga synthpop-klassikerna – Visages "Fade to grey" från 1980. Efter Visage fortsatte Ure som frontfigur i Ultravox där han med sin bakgrund inom punken kompletterade dels Billy Currie, som var skolad i klassisk musik, dels Warren Cann, som var en av de första att experimentera med elektroniska trumljud. Förutom ett banbrytande sound var Ultravox tidigt ute med stilsäkra och extravaganta musikvideor. "Vienna" var det första Ultravox-albumet med Ure som sångare. Det nådde en sjätte plats på Sverigetopplistan 1981, och i november samma år spelade Ultravox på Konserthuset i Stockholm.

Ure var också en av huvudaktörerna i Band Aid-projektet. Tillsammans med Bob Geldof skrev han "Do they know it's christmas", bistånds-eposet som blev en av 80-talet största singel-succéer. Ure var också med och arrangerade Live Aid-galan, som nådde 400 miljoner tittare i 60 länder i juli 1985.

Senare samma år inleddes solo-karriären med albumet "The gift", som blev en omedelbar framgång i hemlandet där singeln "If I was" låg etta på brittiska topplistan. Uppföljaren "Answers to nothing" från 1988 var dock inte lika framgångsrik.

 
Morrissey
NU:
"World peace is none of your business" (2014)
DÅ:
"Viva Hate" (1988)
Morrissey: World peace is none of your business Morrissey: Viva Hate
Morrissey har onekligen en förmåga att väcka (musik)medias uppmärksamhet, antingen det handlar om kontroversiella uttalanden i djurrättsfrågor, inställda konserter eller den exklusiva boksigneringen i Göteborg 2013. Vad som fortsätter att fascinera och engagera är inte helt lätt att förstå. Det var länge sedan Morrissey tillhörde något avantgarde och hans agenda eller image har knappast förändrats med åren. Han är fortfarande misantrop, "asexuell", djurrättsaktivist och anti-rojalist. Möjligen bara mer av alltihop.

Ingredienserna i det musikaliska receptet är också sedan länge de samma, med Boz Boorer och Alain Whyte som kompositörer sedan tidigt 90-tal. Det som dock genomgått en förändring är ljudbilden. Steve Lillywhites lätta och följsamma arrangemang på 90-talet har under 2000-talet övergått  i tyngre mer elektrifierade produktioner signerade Jerry Finn och Tony Visconti. Det hårdare anslaget har gått hand i hand med – och ofta väl ackompanjerat – Morrisseys alltmer svartmålande lyrik, där de romantiska dandy-dragen från The Smiths-tiden och de tidiga solo-åren successivt fått ge vika för en tilltagande och skoningslös cynism.

Till nya albumet har Finn och Visconti ersatts av mångsidige Joe Chiccarelli, och istället för Alain Whyte står nyrekryterade keyboardisten Gustavo Manzur som medkompositör. Produktionen har lättats upp en del jämfört med de närmast föregående albumen. En del vassa gitarrer och mariachi-trumpeter känns förvisso igen från "Years of refusal" från 2009, men instrument som didgeridoo, harpa och dragspel gör "World peace is none of your business" mer nedtonad och melodiös. Lyriken är dock lika nattsvart som sina föregångare, och som vanligt kryddad med aforismer och litterära referenser.

På många sätt är Morrissey sig alltså lik, men vem vill å andra sidan ha honom annorlunda? Speciellt som albumet är ett rejält styrkebesked. Titelspåret, "Earth is the loneliest planet" och inte minst den flamenco-kryddade "Staircase at the university" är Morrissey i sitt mest iskallt träffsäkra esse. Även låtar som "Istanbul", "Neal Cassady drops dead" och "The bullfighter dies" visar med besked att den 55-årige pop-barden alltjämt är i finfin och slagfärdig form.

När Morrissey 1988 inledde sin framgångsrika solo-karriär hade han redan skapat historia med The Smiths. Morrissey ihop med Johnny Marr har blivit en av pop-historiens klassiska låtskrivar-par. Marrs mångskiftande kompositioner och särpräglade gitarrspel i kombination med Morrisseys nydanande pop-lyrik skapade en egen nisch i det new romantic-dominerade brittiska 80-talet. Där exempelvis Spandau Ballet och Duran Duran var extravaganta, trendkänsliga och synth-baserade, hämtade The Smiths sina influenser från 60-talet. Deras stil och sound gick på tvärs mot samtidsidealen, och lade samtidigt grunden till den brittiska indiepop-scenen som växte fram mot slutet av decenniet med band som The Stone Roses, The Primitives och Fairground Attraction.

Morrisseys solo-debut "Viva Hate" gavs ut ett knappt halvår efter "Strangeways here we come", albumet som kom att bli The Smiths sista. "Viva Hate" komponerades och producerades i samarbete med Stephen Street, som även var medproducent till "Strangeways here we come". Morrisseys solo-debut blev en omedelbar succé i hemlandet med en förstaplacering på den brittiska albumlistan. I Sverige nådde det en mer blygsam 27e plats. Albumet rankas fortfarande som ett av Morrisseys starkaste, och flera av låtarna – inklusive singlarna "Suedehead" och "Everyday is like Sunday" – tillhör de mest populära i Morrisseys sångkatalog, och den sistnämnda är fortfarande ett återkommande live-nummer.

I december 1988 i Wolverhampton Civic Hall spelade Morrissey live som solo-artist för första gången. Konserten fungerade även som The Smiths avskedskonsert. Visserligen saknades Johnny Marr på scen men både Mike Joyce och Andy Rourke fanns med bland musikerna. Setlisten bestod av en blandning av solo-material och The Smiths-låtar.

Till Sverige och Lisebergshallen kom Morrissey inte förrän ett drygt decennium senare, i december 1997 under Maladjusted-turnén.

 
Nisse Hellberg
NU:
"Vad har han i huvudet?" (2014)
DÅ:
"Teknikens under" Wilmer X (1988)
Nisse Hellberg: Vad har han i huvudet? Wilmer X: Teknikens under
Förnyelse och modernitet är inget som rimmar med Nisse Hellberg. Men en traditionalist av Guds nåde är han. Med över 35 år i branschen – dels som frontman och låtskrivare för Wilmer X, dels som solo-artist – är han en av landets mest oförtrutna rock-rävar.

Nya albumet "Vad har han i huvudet?" gör inga avsteg från den sedan länge inarbetade musikaliska vägen. Tvärtom är det stabila blues-tolvor och välbeprövade rockabilly-riff som dominerar. Här hörs tydliga ekon av såväl John Fogerty ("Han kallade sig själv en blues-man") som Bo Diddley (snärtiga "Hur man snurrar upp en vän"). Hellberg är onekligen rutinerad och övertygande när han blandar och ger ur den musikaliska retro-floran. Skönt avslappnade blues-bagatellen "Gott hopp Charlie Tuck" avlöses av den kärvt mollstämda boogie woogie-gungande "Rummet en våning ner" och den stämsångsfyllda "Om vågorna stiger" (med Lisa Nilsson som duettpartner).

Bland höjdpunkterna märks även den cajundoftande dragspelsrökaren "Papperslös man" och den klockrena Kirsty MacColl-covern "Chip Chop Elvis". Sammanfattningsvis är "Vad har han i huvudet?" en samling urstarka låtar som levereras med både spelglädje och häpnadsväckande stilsäkerhet.

I början av 80-talet när new wave och synth-pop slog igenom var de rockande malmöiterna i Wilmer X snarast en anakronism. När Sverigetopplistan dominerades av Noice, Gyllene Tider, Tomas Ledin och Bert Karlssons schlagerfabrik i Skara, spelade Wilmer X högoktanig och traditionstyngd rock n' roll till synes opåverkade av tidens musikaliska anda.

Det tog också närmare tio år och lika många album innan det kommersiella genombrottet kom med singeln och albumet "Teknikens under". Innan dess hade bandet turnerat flitigt på landets rockklubbar och samtidigt nått konstnärliga höjdpunkter med det kompromisslösa och tungt gitarrdrivna albumet "Under hot" ('85), och det efterföljande garagerock-röjande live-albumet "...V-I-L-D" ('86).

1987 bytte bandet både skivbolag och producent. MNW byttes till EMI och tidigare producenten Tomas Gabrielsson ersattes av Kjell Andersson och Dan Sundquist. Med ett knippe skarpa låtar och med en mer polerad och radiovänlig ljudbild blev "Teknikens under" en efterlängtad fösäljningsframgång. Bandet nådde sin dittills högsta placering på Sverigetoppen och bereddes plats i både TV och i Folkparkerna. Som bandets sista album på 80-talet släpptes den likaledes framgångsrika "Klubb Bongo" (1989).

 
 
Chrissie Hynde
NU:
"Stockholm" (2014)
DÅ:
"Pretenders" (1980)
Chrissie Hynde: Stockholm Pretenders: Pretenders

När Chrissie Hynde med över 30 år i branschen släpper sitt första album i eget namn gör hon det i samarbete med nya svenska bekantskaperna Björn Yttling (från Peter Bjorn and John) och Jocke Öhlund (Teddybears). Albumet är inspelat i (och namngivet efter) Stockholm, och stoltserar med såväl Neil Young som tennislegendaren John McEnroe(!) på gitarr.

Hynde – liksom medkompositörerna och producenterna Yttling/Åhlund – har en dokumenterad känsla för effektiva pop-melodier, och här finns onekligen en hel rad sådana. När det är som bäst – som i "Dark sunglasses" och "A plan too far" – passar de Hyndes uttryck och attityd perfekt. Kompositionerna är klockrena och Hynde låter så cool som bara hon kan, avmätt och utmanande på samma gång.

Det håller dock inte hela vägen. Nu och då – som i "You're the one" och "Sweet nuthin'" – blir det intetsägande och karaktärslöst. Mer som opersonlig schlager-pop än som något som kommer från en veteran och rock-ikon med plats i rockens Hall of fame.

Pretenders melodiösa punkinfluerade pop firade stora triumfer i början och mitten av 80-talet, inte minst i Sverige. Samtliga fyra album från 80-talet tog sig in på svenska albumlistan. Bäst gick den självbetitlade debutplattan, som också innehöll singeln "Brass in pocket", en av 1980 års stora singelhits i Sverige, och fortfarande Pretenders största hit på Sverigetoppen. Bandet spelade även på Göta Lejon sommaren 1980, bara ett par månader efter att debutplattan släppts.

Från de efterföljande 80-talsalbumen märks framför allt "Back on the chain gang" från '84 och inte minst "Don't get me wrong" och "Hymn to her" från LP:n "Get close" som blev en stor internationell framgång 1986.

Under åren har Pretenders genomgått en rad olika bandkonstellationer. Basisten Pete Farndon och gitarristen James Honeyman-Scott gick bort tidigt. Chrissie Hynde har sedan dess varit det enda bestående inslaget. Front-figur och huvudsaklig låtskrivare ända sedan debuten, och numera mer eller mindre synonym med gruppen. 2005 valdes Pretenders in i Rock and Roll Hall of fame.

 
 
George Michael
NU:
"Symphonica" (2014)
DÅ:
"Faith" (1987)
George Michael: Symphonica George Michael: Faith

Efter storhetstiden på 80- och början av 90-talet har det varit långt mellan skivsläppen för George Michael. Vid sidan av covers och greatest hits-volymer finns endast "Patience" från 2004 med eget material.

Nya "Symphonica" erbjuder därvidlag lite, för att inte säga inget, nytt. Med några få undantag består låtlistan antingen av egna äldre hits, alternativt av covers han gjort förut. Det är egentligen bara den symfoniska live-inramningen som är ny. Även om det saknas överraskningar, så är det en genomgående behaglig lyssning – easy listening för romantiska kvällar med starkt ballad-fokus. Med andra ord det George Michael är bäst på. Sparsmakade pianoackompanjemang och stråkar ramar in och lyfter fram Michaels stora röst. För sjunger gör han alldeles strålande, med ett djup och en bredd som aldrig förr.

Det går heller inte att klaga på singeln och nya covern "Let her down easy". Michael gör den förtjusande, men han tillför knappast något till Terence Trent D'Arbys redan lysande original. Bland de egna hitsen blir vi förstås gladast av "A different corner" och "One more try". Framför allt den sistnämnda tillhör skivans verkliga höjdpunkter, där originalet från 80-talsklassikern "Faith" fått en ny och mycket lyckad gospelliknande inramning.

1984 var ett remarkabelt framgångsår för George Michael och Andrew Ridgeley. Wham hade slagit igenom redan året innan, men det var med andra albumet "Make it big" som duon blev en världssuccé. Samtliga fyra singlar från albumet nådde topplaceringar i både Europa och USA. Störst i hit-skörden var bubbelgum-popdängan "Wake me up before you go-go".

En annan av singlarna – den saxofonvibrerande tårdryparen "Careless whisper" – gavs ut i George Michaels namn och blev därmed starten på solo-karriären. "A different corner" några år senare salufördes på liknande sätt, dels under Wham-etikett, dels som George Michael-singel. Innan det stora solo-genombrottet hösten '87 hann Michael även sjunga in duett-hiten "I knew you were waiting" med Aretha Franklin (etta på både brittiska och amerikanska singellistan).

Den multiplatinasäljande album-debuten "Faith" innehöll inte mindre än sex hit-singlar – förutom titelspåret bl a "I want your sex" och "Father figure". "Faith" markerade toppen på Michaels storhetstid på 80-talet, och det är fortfarande hans mest kända och bäst säljande solo-album. På svenska albumlistan låg det i hela 32 veckor.

 
 
Kylie Minogue
NU:
"Kiss me once" (2014)
DÅ:
"Kylie" (1988)
Kylie Minogue: Kiss me once Kylie Minogue: Kylie
Kylie Minogue är en av de 80-talsartister som bäst överlevde decenniet och som gång på gång lyckats återskapa sig själv i ständigt trendig och topplistevänlig gestalt. Med hits som "Spinning around" och "Can't get you out of my head" – och inte minst som musikaliskt huvudnummer under Sydney-OS – upplevde hon en andra storhetstid runt millennieskiftet. Hon har sjungit duett med både Nick Cave och Robbie Williams, och under åren lyckats bredda både lyssnarskara och kritikerintresse.

Nu är hon tillbaka med nytt album. Inledningsspåret, singeln "Into the blue", är en smittande dansgolvsrökare med en text som andas nytändning och frigörelse. "Million miles" är lika pulserande och refrängstark och efterföljande "I was gonna cancel" känns som en perfekt Kylie-produktion – hypermodern men samtidigt retro med sina tydliga drag av 70-talsdisco. Titelspåret är också en höjdpunkt. Annat är mer slätstruket, och ytterligare annat hade vi kunnat vara helt utan, inte minst den stönande och direkt osexiga "Sexercize". Vid fyllda 45, och 25 år efter genombrottet, har Minogue dock i sina bästa stunder fortfarande förmåga att äga dansgolven!
Innan Kylie Minogue blev pop-idol var hon TV-stjärna i hemlandet i den omåttligt populära australiensiska såpoperan "Neighbours". Skivbolaget Mushroom Records såg hennes talang och gav henne skivkontrakt. Hon fick en omedelbar framgång i hemlandet med debut-singeln "The Loco-motion", en succé som snabbt tog henne vidare till London och ett utlovat samarbete med hitmaskineriet Stock Aitken Waterman.

Historien berättar att Mike Stock och Pete Waterman hade glömt överenskommelsen med Minogue, och att de hastade ihop genombrottssingeln "I should be so lucky" på en timme, via fax-konversation och med Minogue väntande i receptionen. Låten låg etta i en handfull länder, och debutalbumet "Kylie" blev en världssensation.

1996 under Poetry Day i Royal Albert Hall reciterade Minogue texten till "I should be so lucky", på initiativ av Nick Cave.
 
 
Neneh Cherry
NU:
"Blank project" (2014)
DÅ:
"Raw like sushi" (1989)
Neneh Cherry: Blank project Neneh Cherry Raw like sushi

Det är bara en artist med stor integritet som har mod nog att inleda sitt första solo-album på snart 20 år, i princip helt a cappella. Dessutom med textrader som My fear is for my daughters och Walk your lambs off to the slaughter. "Across the water" är ett både mörkt och vackert öppningsspår som är så långt bort man kan komma från ängsligt publikfrieri.

Det minimalistiska och egensinniga fortsätter genom hela albumet. Låtarna bärs fram av suggestiva, ibland närmast drömlika percussion-pulserande ljudmattor. Det är knappast något för dansgolven, men ändå genomgående melodiöst. Den ena gnistrande klara refrängen avlöser den andra. Förutom titelspåret och "Out of the black" (med Robyn som gästvokalist) är "Naked" och R&B-gungande "Spit three times" särskilt vassa. I centrum rör sig Neneh Cherrys mångfacetterade och attitydstarka röst, som uttrycker såväl frustration och rädsla som lust och längtan. Ibland samtidigt och allt med samma övertygelse. Som helhet en mycket originell platta från en unik, och inte minst efterlängtad, artist!

Med debutalbumet "Raw like sushi" och singeln "Buffalo Stance" tog Neneh Cherry den svenska hip-hopen in på dansgolv och topplistor, både i Sverige och utomlands. Med samplingar från bland annat Malcolm McLarens tidiga rap-hit "Buffalo Gals" och med en nydanande blandning av hip-hop, soul och clubdisco klättrade "Buffalo Stance" upp, inte bara på förstaplatsen på svenska singellistan, utan även på tredjeplatsen på topplistorna i både Storbritannien och USA. Redan i december '88 väckte Cherry stor uppmärksamhet när hon framförde "Buffalo Stance" höggravid och med kortkort kjol i brittiska tv-programmet Top of the pops.

Före '89 hade hip-hopen i Sverige befunnit sig i den populärkulturella periferin. Succén för Neneh Cherrys debut tvingade svenska medier att behandla hip-hopen med större allvar. Det öppnade dörren för fler hip-hopartister i vardande, exempelvis Rob'n'Raz och Leila K.

 

 
 
Mauro & Plura
NU:
"Mauro & Pluras tågluff" (2014)
DÅ:
Ratata och Eldkvarn
Musiken från Mauro och Pluras tågluff Ratata och Eldkvarn

Albumet som ackompanjerar Mauro och Pluras tågluff-serie i TV3 bjuder på en välkomponerad mix av eget material och covers. Ratata och Eldkvarn samsas med såväl Olle Ljungström och Peter LeMarc som Jackie Greene och Rolling Stones. Akustisk vintage-gitarr, tamburin, stämsång och lite "studiobuller" är grundingredienserna i den kongeniala och utsökta produktionen. Både låtvalet och den avskalade lägerelds-känslan passar "på drift"-tematiken perfekt.

I TV-serien är det komiska och bagatellartade i fokus. På albumet kompletteras lekfullheten med en dos känslomässigt djup. Det låter varmt och avslappnat, men inte utan den känslodrivna kraft som är både Mauro Scoccos och Plura Jonssons signum. Av det egna materialet går vi förstås igång lite extra på låtarna från 80-talet. Med den röstmässiga pondus de två veteranerna nu har, gör de Ratata-klassikern "Försent" om möjligt än mer drabbande än det redan urstarka originalet. Det är också riktigt livgivande att höra Plura leka Howlin' Wolf i en rökig blues-version av "Första klass".

Ratata är ett av 80-talets största svenska pop-band. Från och med fjärde albumet "Paradis" var bandet en duo bestående av Mauro Scocco och Johan Ekelund. I denna konstellation återkom Ratata frekvent både på singel- och albumtoppen ända fram till upplösningen '89. Av de sammanlagt sju albumen gick "Mellan dröm och verklighet" och "Människor under molnen" bäst på svenska albumlistan. Den klassiska duetten "Så länge vi har varann", tillsammans med "Glad att det är över" nådde bäst placeringar på singellistan.

1987 vann Eldkvarn en Grammis i kategorin Årets pop/rockgrupp. På det mäktiga dubbel-albumet "Himmelska dagar" hade Plura Jonsson börjat skriva låtar på ett nytt sätt. De långa berättande, oftast självbiografiska texterna (paradnumret "Alice" är en 9 minuter lång episk livskrönika), tog den svenska rockpoesin till nya höjder. Framgången följdes upp kommande år med den likaledes storsäljande "Kungarna från Broadway" (producerad av Mauro Scocco!), som i sin tur följdes av den bejublade och artistiskt månghövdade turnén "Cirkus Broadway".

 
 
Suzanne Vega
NU:
"Tales from the realm of the Queen of Pentacles" (2014)
DÅ:
"Solitude standing" (1987)
Suzanne Vega: Tales From The Realm Of The Queen Of Pentacles Suzanne Vega: Solitude standing
Att lyssna på Suzanne Vegas senaste alster är som att återknyta kontakten med en gammal kär vän från 80-talet. Flera spår på nya skivan har nära släktskap med dem som hon en gång slog igenom med. Lyssna på "Crack in the wall" eller "Portrait of the knight of wands". Det melankoliska anslaget, de sparsmakat gitarrbaserade melodierna, den lågmält intensiva rösten – allt är bekant och inger välbehag med drag av nostalgi.

Samtidigt är detta ett album med variation i arrangemangen. Här finns stomp-rockiga "I never wear white", den banjodrivna "Song of the stoic" och den högtidligt trumpetljudande "Horizon". Vega har till och med för första gången använt sampling – i bakgrunden till "Don't uncork what you can't contain" finns delar av 50 Cents "Candy Shop". Som helhet är "Tales from the realm of the queen of pentacles" ett album att i stillhet njuta av, men också att musikaliskt och textmässigt upptäcka.
Mitt i den elektroniska pop-eran, och mitt bland pudelrockare och storvulna Live Aid-gester, var Suzanne Vegas delikat lågmälda pop ett unikt inslag. Tillsammans med Tanita Tikaram och Tracy Chapman var hon först ut i den sedermera månghövdade skara av kvinnliga singer song-writers som blev populära ett decennium senare.

Hon är för evigt förknippad med genombrottet 1987, med LP:n "Solitude standing" och den hjärtskärande jättehiten "Luka". I september '87 nådde "Solitude standing" förstaplatsen på svenska albumlistan. Vid sidan av "Luka" är den inledande a cappella-betraktelsen "Tom's Diner" mest känd. Dels för att den användes vid skapandet av MP3-formatet, dels för att den gjordes i en berömd re-mix (The DNA-remix 1990). Därefter har den också samplats av en rad hip hop-artister.

 
 
Boy George
NU:
"This is what I do" (2014)
DÅ:
"Colour by numbers" (1983)
Boy George: This is what I do Culture Club: Colour by numbers
Have I lost my crown, or will I be king again? frågar sig Boy George i det magnifika öppningsspåret "King of everything". Det är en känslostark uppgörelse med ett självdestruktivt förflutet, och en låt med klassiker-potential. Och "This is what I do" är som helhet en storartad comeback för den forne Culture Club-sångaren.

Boy George har inte släppt originalmaterial på närmare 20 år. Han har figurerat desto mer i den brittiska skandalpressen. Med åren har rösten genomgått en remarkabel metamorfos. Den har fått ett djup, en raspighet och en volym som är både överraskande och enastående. Reggaerytmerna dominerar ljudbilden, men här finns influenser från såväl hip-hop som soul och country. Ett härligt album från en återuppstånden legend!

Mellan 1982 och 1986 radade Culture Club upp topplaceringar världen över, och färgstarke Boy George blev både stilikon och tonårsidol. Som störst var de 1983 då "Karma Chameleon" och "Do you really want to hurt me" härjade på topplistor världen över. Båda dessa hits låg etta på svenska singellistan och samma år låg LP:n "Colour by numbers" på albumlistan i 18 veckor.

Inre slitningar och för många drogrelaterade rubriker i den brittiska tabloidpressen ledde dock till bandets upplösning '87. Boy George fortsatte dock vara aktuell, både i skandalpressen och som soloartist.

 

 

Samlingar och
andra nyheter

Prince: Prince 4ever
Prince:
Prince 4ever (2016)
Postum samling med fokus på Prince 80-talshits, inkl en tidigare outgiven låt – "Moonbeam Levels".

Alison Moyet: Alf
Alison Moyet:
Alf, Raindancing, Hoodoo, Essex (2016)
Remastrade nyutgåvor av Moyets fyra första soloalbum, inkl alternativa versioner, B-sidor mm.

Dead or Alive: Sophisticated Boom Box Mmxvi
Dead or Alive:
Sophisticated Boom Box Mmxvi (2016)
Bandets samtliga 7 studioalbum på 17 CD inkl mängder av remixar, rariteter, instrumentala versioner mm. Därutöver 2 DVD med videor, live-inspelningar och TV-framträdanden.

Erasure: From Moscow to mars: An Erasure anthology
Erasure:
From Moscow to Mars – An Erasure Anthology (2016)
Fullmatad box omfattande 12 CD med singlar, duons egna favoriter, B-sidor, remixar, rariteter mm. Dessutom live-DVD.

The Human League: A Very British Synthesizer Group
The Human League:
Anthology – A Very British Synthesizer Group (2016)
Karriärsammanfattande samling som till största delen består av Human Leagues samtliga singlar, men även en CD med outgivna versioner. Super DeLuxe-utgåvan inkluderar även en DVD med bl a Top of the Pops-framträdanden.

Simple Minds: Acoustic
Simple Minds:
Acoustic (2016)
Ett tiotal av Simple Minds 80-talsklassiker i nya akustiska versioner.

Sting: The Studio Collection
Sting:
The Studio collection (2016)
Stings samtliga studioalbum samlade för första gången.

Phil Collins: The singles
Phil Collins:
The singles (2016)
Singelsamling som sammanfattar Phil Collins hitfyllda solokarriär. Deluxe-versionen som omfattar 3 CD inkluderar samtliga Collins 45 singlar.

Marc Almond: Trials of eyeliner
Marc Almond:
Trials of eyeliner – Anthology 1979-2016 (2016)
10 CD med Almonds egna favoriter från såväl Soft Cell som Marc and the Mambas och solokarriären. Inkluderar även en stor dos outgivet material.

Dwight Yoakam: Swimmin' pools, movie stars...
Dwight Yoakam:
Swimmin' pools, movie stars.. (2016)
Yoakam gör 11 av sina egna låtar (inkl "Guitars, cadillacs etc etc") i nya bluegrass-versioner. Dessutom en cover av Prince "Purple Rain"
.

New Gold Dream Deluxe Box Set

Simple Minds:
New Gold Dream (81-82-83-84) – Deluxe Box Set (2016)
5 CD + 1 DVD med material från Simple Minds genombrottsalbum. Innehåller bl a BBC-sessioner, outtakes och och tidigare outgivna versioner.

Phil Collins: Face value (DeLuxe Edition)
Phil Collins:
Face Value – Deluxe Edition (2016)
Remastrad nyutgivning av Phil Collins klassiska debutalbum från 1981. Inklusive demo- och senare liveversioner av låtarna.

Bruce Springsteen: The ties that bind – The River collection
Bruce Springsteen
:
The ties that bind – The River collection (2015)
52 låtar från River-sessionerna samlade på fyra CD, tillsammans med tre DVD med filmmaterial från perioden.

Erasure: Always - the very best of
Erasure:
Always – The very best of Erasure (2015)
Singelsamling omfattande 3 CD inklusive diverse remixar av bandets största hits.

A-ha: Hunting high and low 30th Anniversary edition
a-ha:
Hunting high and low – 30th Anniversary SuperDeluxe Edition (2015)
4 CD med mängder av outgivna demos, B-sidor, alternativa mixar mm. Inkl DVD som bland annat innehåller en alternativ version av Take on me-videon.

Paul Young: Tomb of memories
Paul Young:
Tomb of memories: The CBS years 1982-1994 (2015)
Ambitiös samling på 4 CD fylld med rariteter i form av demos och alternativa versioner av Youngs 80-talshits. Dessutom en rad tidigare outgivna låtar
.

Bon Jovi: Burning bridges
Bon Jovi:
Burning bridges (2015)
Bortsett från nya singeln "We don't run" består innehållet främst av 'outtakes' från de senaste plattorna "What about now" och "The circle". Helt nytt material från gruppen väntas under 2016
.

Simply Frankie Goes To Hollywood
Frankie Goes To Hollywood:
Simply Frankie Goes To Hollywood (2015)
Fullödig 3 CD-samling med material från bandets båda album
.

The Replacements: The complete studio albums
The Replacements:
The complete studio albums (2015)
Postpunkrockarnas samtliga album ('81-'90) samlade i en box.

Simple Minds: Sparkle in the rain Super DeLuxe edition
Simple Minds:
Sparkle in the rain, Super DeLuxe Edition Box set (2015)
Simple Minds klassiker remastrad. 4 CD + DVD med mängder av bonusmaterial!

OMD: Junk Culture (Deluxe edition)
Orchestral Manoeuvres in the Dark:
Junk Culture, DeLuxe Edition (2015)
Remastrad dubbel-CD av OMDs femte album, med B-sidor, alternativa mixar och outgivna demos
.

Visage: Orchestral
Visage:
Orchestral (2014)
Nyorkestrerade versioner av Visages 80-talsklassiker, bl a "The damned don't cry", "Fade to grey" och "The anvil".

Spandau Ballet: The story – the very best of Spandau Ballet
Spandau Ballet:
The story – the very best of Spandau Ballet (2014)
Greatest hits-samling som även inkluderar tre helt nya låtar!

Bangles: Ladie's and gentlemen
The Bangles:
Ladies and gentlemen... The Bangles (2014)
Tidiga Bangles-rariteter i ny samling. Innehåller flera tidigare outgivna låtar, demos, live-inspelningar mm.

Big Country: Steeltown Deluxe ed
Big Country:
Steeltown DeLuxe Edition (2014)
Lyxig 2 CD-utgåva av Big Countrys storsäljande andra album, med B-sidor och tidigare outgivna versioner.

Thompson Twins: Remixes and rarities
Thompson Twins:
Remixes & Rarities (2014)
Samling av B-sidor och sällan hörda versioner av Thompson Twins mesta klassiker
.