top
Startida - Om 80-talshits.se
Intro - Om 80-talshits.se
1980
1981
1982
1983
1984
1985
1986
1987
1987
1989
Fler topplistor på 80-talshits.se
Arkiv – äldre nyheter

Di Leva: Vi måste prata om allt
– recension

2013-12-14

Thomas Di Leva: Vi måste prata om allt
Handla boken här >>
Om ett sällsynt exemplar i
80-talets musiksverige

Självbiografin "Vi måste prata om allt" handlar till en tredjedel om Di Levas långa törnbeströdda väg till framgång på 80-talet. Det är en både underhållande och känslosam historia om ett artisteri mot alla odds, och samtidigt ett intressant tidsdokument från 80-talets musiksverige.

Di Leva kom till Stockholm som 17-åring med en dröm om att bli artist. Från tiden i hemorten Gävle fanns bandet Modern Art, men nystartade skivbolaget Adventure Records såg Di Leva som soloartist. Debuten Marginal cirkus från 1982 sågades av en enig kritikerkår. "Det kändes som jag kraschat in i en bergvägg" skriver Di Leva.

Knockad men inte utslagen fick han en ny chans på nystartade undergroundbolaget Papa Records. LP:n På ett fat skrevs och spelades in i rekordfart och med minimal budget. Di Leva började nu bygga upp en image och persona som syftade till att gå på tvärs mot den svenska fyrkantigheten. Skivans tema om utanförskap och mobbning, och budskapet om allas rätt att vara annorlunda illustrerades med en extravagant klädstil och en tejpad lock i pannan.

Inte heller På ett fat blev någon succé, men den okonventionella stilen bidrog till medial uppmärksamhet. Med förnyad inspiration fortsatte Di Leva att plöja upp en egen fåra i ett strömlinjeformat svenskt musikliv. Med tredje albumet Pussel fick han för första gången ett hyfsat mottagande.

Vem ska jag tro på? – hyllningar och hatkampanjer

Thomas Di Leva: Vem ska jag tro på?

Med Vem ska jag tro på? (1987) hade Di Leva hittat fram till sitt musikaliska och artistiska uttryck. Påverkad av Palme-mordet och Tjernobyl-katastrofen blev Di Leva-figuren till en spegel av tillståndet i Sverige och världen. Och hade han inte varit rikskändis innan, så blev han det nu. Under sommaren före skivsläppet gjorde han en rad skandalomsusade inslag i SVT:s barnprogram Sommarmorgon. Tillsammans med Måns Herngren spelade han även in ett lika kontroversiellt Sommar i P3.

De nattliga utflykterna med Måns Herngren till studiorna i Radiohuset (dit Herngren hade egna nycklar), berättelsen om den bisarra alternativa Vem ska jag tro på-videon ute på Millesgården (regisserad av Tomas Alfredsson), och inte minst dramatiken kring det faktum att skivan var på vippen att aldrig bli av, är synnerligen underhållande läsning.

LP:n blev Di Levas stora genombrott. ”Popens Picasso får fem plus” skrev Aftonbladet. Samtidigt startade en hatkampanj som tog sig rent fysiska uttryck på den efterföljande turnén, med stenkastning och glåpord. För att undkomma stenarna gällde det att ständigt vara i rörelse på scen. Di Leva konstaterar lakoniskt att det var "sommaren han lärde sig dansa". De starka reaktionerna blev också ett bevis på att han förmedlade något viktigt.

80-talets musiksverige

Det var inte lätt att vara annorlunda på 80-talet, menar Di Leva. Och predika ett kärleksbudskap i ett musikklimat som vurmade för det ångestfyllda och svarta. I berättelserna från 80-talet får vi också bekanta oss närmare med centrala personer och platser inom dåtidens svenska musikliv. Johan Vävare, Kaj Erixon, Billy Bolero och Sanji Tandan passerar revy. Liksom inneställena 1984 och Tranan.

Picasso, ufon och andra inspirationskällor

Boken ger också många nycklar till Di Levas konstnärskap. Picasso, Charlie Chaplin, Bob Marley och Gunnar Ekelöf nämns alla som inspirationskällor. Skivomslag och skapandeprocesser analyseras. Föga överraskande är språket också fyllt av Di Leva-aforismer och uttryck: kosmos, kristaller, utomjordingar och ufon är ständigt närvarande. Just ufona har en särskild roll i skapandet av Rymdblomma, Di Levas sista 80-talsalbum. Här får vi också en intressant redogörelse för hur de olika bitarna till Vi har bara varandra slutligen föll på plats och skrevs ned på en servett på väg till en fest i hemorten Gävle.

Som helhet är Vi måste prata om allt en härlig läsupplevelse, inte minst tack vare Di Levas uppfriskande blandning av lågmäld ödmjukhet och grandios självuppskattning!

 

 

Playlist Di Leva 80-talet